Recension

Livet och elektromagnetismenMed Almqvist som vapen

Under strecket
Publicerad
Annons

Antika masker, kinesisk koreografi, indiska symboler och svenska spöken - det är midsommar i Järvsö med Peter Oskarson. Regissören använder som vanligt sina exotiska utsvävningar dekorativt, i år likt en blomsterkrans kring Carl Jonas Love Almqvists Amorina. Men utsmyckningarna utgör bara ett ramverk till den faktiska berättelsen, nämligen den om Folkteaterns repetition av Amorina.
Mitt i de almqvistska deklamationerna av romantisk eskatologi avbryts spelet då och då av ironiska kommentarer om den chikanerande behandlingen av Folkteatern från politiker och medier. Mot dessa påtryckningar finns förstås framför allt ett försvar, att spela oumbärlig teater för sin publik. Tja, det lyckas i alla fall inte denna gången.
Framförandet av Almqvists klassiska prosadikt förflackas av de mångkulturella infallen och ironiska utfallen.

Undantagen är några monologpartier där brödrarivalerna Wilhelm och Rudman, samt den senares kumpan Johannes ger iscensättningens intrig bäring. De triangeldramer som präglar verket - mellan bröderna och Amorina, liksom mellan kärleken, sanningen och frälsningen - motsvaras då av vad Oskarson egentligen tycks vilja säga: att han, mot samtidens ekonomiska tänkande och opinionsbildning, söker sprida sann konst genom teaterns ursprungliga krafter. Detta blir effekten av den ironiska distanseringen i föreställningens statements.
Det är utmärkt med direkt publiktilltal och metakritik av konstens politiska villkor, men då uppstår förstås lika stora kvalitetskrav på denna strategi. Oskarsons genmäle till belackarna hakar upp sig i ganska stabbiga och svulstiga alter egon, dels i romantiska hjältar som besjunger poesins frälsande kraft, dels i en gammal apotekare från Järvsö vid namn Julius
Brun, som stiger upp från de döda och förkunnar elektromagnetismens saliggörelse.
Alla dessa idéer pekar förstås tillbaka till ett slags romantisk proveniens där alla krafter och uttryck förenas i ett slags antropologisk urgest.
Man får hålla till godo med en del fina musikaliska stycken av Tommy Nilsson, kompad av en grupp virtuoser, och detta i ett scenrum vars etage faller ned via brädor och stenar till ett litet vattenfall som lägger sig i en damm vid publikens fötter.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons