X
Annons
X

Sigrid Schottenius Cullhed: ”Me too” ger röst åt tusentals år av tystnad

Den pågående nätkampanjen mot sexövergrepp kan ses som ett uppror mot en kvinnosyn som är djupt rotad i den västerländska kulturen. Redan i antika myter gick sexuellt våld och idén om erövring ofta hand i hand – ett våld som i verkligheten ständigt lämnat tystade, plågade kvinnor i sitt spår.

”Rovet på sabinskorna”, målning av Pietro da Cortona, 1627–29.
”Rovet på sabinskorna”, målning av Pietro da Cortona, 1627–29.

Gensvaret för de många vittnesmålen om filmproducenten Harvey Weinsteins ­sexuella övergrepp andas hopp om att bryta en urtida tystnadskultur. Kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och våldtäkt vägrar stå ut med upplevt stigma och tystnad. Kampanjen "Me too" inleddes egentligen redan för tio år sedan av Tarana Burke, som idag är programchef för organisationen Girls for Gender Equity, men fick en explosionsartad spridning efter att skådespelaren Alyssa Milano på kvällen den 15 oktober uppmanade kvinnor att vittna om sina erfarenheter av sexuella kränkningar: "Om alla kvinnor som har blivit sexuellt trakasserade skriver ’jag också’ som status, kanske människor kan inse vidden av problemet." Efter några timmar hade hennes statusuppdatering delats över hundratusen gånger, ett dygn senare hade över tolv miljoner personer kopierat hennes "jag också". #Me too har på kort tid blivit en av de hittills största nätkampanjerna mot sexuella kränkningar. 

Det är ett uppror mot en kvinnosyn som är djupt rotad i den västerländska kulturen. Sexuellt våld är ett ständigt inslag i våra äldsta litteraturer, inte minst i den grekiska och romerska. Här rör det sig i regel om gudars våldtäkter mot mänskliga kvinnor, barn och unga män. Men offrens lidande är ofta svårt att uttyda och den fysiska våldshandlingen omsluts av en mystisk dimma av utelämnanden, förskönande omskrivningar och liknelser. Den romerske poeten Ovidius renodlar våldtäkten som motiv i "Metamorfoserna" (cirka 8 e Kr), som för två år sedan kom ut i en ny svensk översättning av Ingvar Björkeson. Här förblir själva övergreppets våldsamma detaljer dolda, men lidandet sipprar fram i fasansfulla förvandlingar som sker efter övergreppen. 

I sin flykt från guden Apollon ber Dafne om att få en ­annan skepnad. Hon bönar jorden att öppna sig och om att få sin skönhet utplånad – den "som bara väcker skymfligt begär". Dafnes bön blir delvis besvarad. Hon förvandlas till ett lagerträd men lika skön som förut undslipper hon inte gudens ofredanden: "Grenarna sluter han ömt i sin famn som om vore de lemmar, / kysser med lidelse träet som skyggt söker vrida sig undan". Det är svårt att vara så säker på den räddning som somliga läsare har ­velat se i Dafnes metamorfos. 

Annons
X

Myrrha, som blir havande med sin faders barn, ber om en "sträng och välförtjänt straffdom" och förvandlas, hon också, till ett träd: "Ben och knotor blir till ved men behåller sin märg innerst inne." Myrrha känner skam, böjer sig ned och försöker gömma sitt huvud i trädet. När det blir dags att föda vrids stammarna och grenarna i födslosmärtor men trädet kan inte skrika. Straffet, lidandet och tystnaden drabbar henne. 

Den mest brutala berättelsen i "Metamorfoserna" är förmodligen när kung Tereus tar sin svägerska Filomela med våld i ett fårhus. Efteråt svär hon på att hon ska berätta om vad som hänt:

Jag skall kasta

tveklöst all blygsel och avslöja dig, om jag kan det, offentligt,

inför allt folk; och om jag hålls kvar här i skogen som fånge

skall jag berätta för skogen allt, röra stenar till misskund.

Rymden skall höra mitt rop, och gudarna, om de nu finns där. 

Svaret överraskar Tereus och han blir genast både arg och rädd. Han drar fram sitt svärd, griper tag i Filomelas hår och binder hennes armar i bojor bakom ryggen. Hon blottar sin hals, men i stället greppar han hennes tunga med tång och skär av den. Detta våld och lidande kan berättaren belysa i minsta detalj, liksom sagans förfärliga följder där Filomelas syster Procne hämnas genom att döda sitt barn och servera köttet åt Tereus. Det som hände i fårhuset, däremot, snuddar Ovidius bara vid. Lika svårt att tala och skriva om då som nu.

Ett föreställningsmönster som gång på gång ­lyser fram i antika gestaltningar av sexuellt våld lyder: "Begär är krig". Metaforen i sig är vanlig. Även idag talar vi om erövringar och uppoffringar i kortvariga såväl som långvariga förbindelser. I den antika litteraturen ligger den exempelvis till grund för delar av Sapfos lyrik, särskilt det första diktfragmentet där det förälskade diktjaget ber Afrodite bistå henne i striden för att erövra den älskade, liksom den sårade krigaren Diomedes gör i sin bön till Pallas Athena i "Iliadens" femte sång. Sapfo ber att gudinnan ska bli hennes "syster i striden". Men balansen mellan de krigande parterna är inte alltid så jämn som den är hos Sapfo, där den som begär behöver be gudarna om hjälp för att vinna. Så snart Tereus fått med sig Filomela ut på havet, före våldtäkten, utropar han "Segern är min!". 

Forskare som James A Arieti har menat att Roms historiska självförståelse bygger på detta mönster, som kommer till uttryck i att krigsguden Mars och det sexuella begärets gudinna Venus betraktas som rikets gudomliga anfader och anmoder. Den med Ovidius någorlunda samtida historikern Livius berättar om hur Mars tvingar sig på vestalen Rhea Silvia och blir far till hennes tvillingar Romulus och Remus. Hennes historia väcker misstankar, hon kastas i fängelse och pojkarna lämnas i vildmarken. Barnen överlever och beslutar sig för att grunda en stad på platsen där de sattes ut som spädbarn. Under sin tid som regent vill Romulus öka romarnas antal så att Rom ska kunna växa och bli större och mäktigare än gran­nstäderna. Hans strävan hindras av att det inte finns tillräckligt många kvinnor bland dem. Efter att ha bett om att få ingå i förbund och äktenskap med de omkring­liggande folken och avspisats bestämmer han sig för att ta till list och våld. Romarna bjuder in till en stor festival och under festligheterna ger plötsligt Romulus signal. De ­romerska soldaterna kastar sig in i folkmassan och rövar bort var sin sabinsk kvinna som sedan tvingas till äktenskap med dem. Så börjar den expansiva romerska befolkningspolitiken. 

Myten om hur Rom går från kungadöme till republik börjar också med en våldtäkt. Den siste romerske kungen, Tarquinius Superbus, jagas ut ur Rom efter att ha för­gripit sig på Lucretia, som därefter sätter upproret i rullning genom att sticka ett svärd genom bröstet. 

De romerska antika berättelserna om våldtagna kvinnor är en del av det västerländska kulturarvet. Målningar som föreställer rovet på sabinskorna och Lucretias självmord hänger på alla de stora museerna. I sitt bidrag till antologin "African women under fire: Literary discourses in war and conflict" (2017) jämför litteraturforskaren ­Jessie Sagawa rovet på sabinskorna med männen i terroristgruppen Boko Haram och deras övergrepp på kvinnor i Chibok, Nigeria, vilket ger oss en mer direkt bild av vad för slags situation Livius skildrar i sin romerska historia.

Händelser som de som gestaltas hos Livius, där sexuellt våld och politisk erövring går hand i hand, lämnar tystade, plågade kvinnor i sina spår. I samband med Indiens delning och början på landets självständighet från den engelska kolonialmakten år 1947 blev över 75 000 kvinnor våldtagna, ­lemlästade och mördade. I "Language and body: Trans­actions on the construction of pain" (1996) beskriver ­antropologen Veena Das händelsen som avgörande för vad den indiska republiken upplevde att den kunde bli. Kvinnokropparna blev offer för det nationalistiska begäret och bildade ett första våldsamt minne för den framtida nationen, skriver hon. 

Några av de kvinnor som överlevde skickades tillbaka till sina familjer och hemorter på nåder och med upp­maningen från Mahatma Gandhi och Jawaharlal Nehru att de inte skulle straffas för de synder som begåtts mot dem. Men faran i att minnas våldet var inte mindre för dem själva, eftersom det kunde leda till att deras familjer stötte ut dem. Därför beskrev de i stället händelserna som de hade bevittnat runt omkring sig. Sina egna upplevelser av våldet vidrörde de bara med omskrivningar och liknelser. En återkommande bild var kvinnokroppen som behållare för smuts, våld, förnedring och gift. Känslan av att ha fråntagits sitt människovärde genom våld kan återupprättas i den personliga, litterära berättelsen om lidande, menar Veena Das: "Vissa verkligheter måste bli fiktionaliserade innan de kan bli begripliga." 

Ovidius berättelse om Filomela talar fortfarande till studenter, läsare och författare som på något plan verkar känner igen lidandet i att bli fråntagen möjligheten att tala om sina erfarenheter. Många har läst Katarina ­Frostensons dikt "Philomela", från "Tankarna" (1994), som ger uttryck för en plågsam tallöshet:

mörkret låter viskningarna komma 

min tunga begrovs under stenen 

men huvudet fick ingen ro

även om tungan slitits ur sin vävnad 

var rösten kvar därinuti 

hur får huvudet ro

Stympningen ingår i Tereus våldtäkt, och liksom för de kvinnor som inte vågade berätta eller ens minnas sina ­erfarenheter av sexuellt våld under delningen av Indien, förmår den tunglösa inte yttra mer än dolda, otydliga ­läten för att gestalta vad hon utsatts för. 

#Me too-flödet grundar sig i självupplevda händelser och några sådana direkta vittnesmål finns inte i den antika litteraturen. Däremot finns det katalogartade, tragiskt upprepande och i kraft av sitt antal överrumplande listor av våld och kränkningar mot kvinnor. Livius och Ovidius texter har förmedlats på skolor, universitet och museer i två årtusenden. De har tjänat till att problematisera, försköna och föreviga ett mönster för relationer mellan män och kvinnor, våldsverkare och offer. Idag påminner deras verk oss också om att det bakom alla som nu gör uppror med "jag också" finns en världshistoria fylld av tystade röster.

Annons
Annons
X
Annons
X

”Rovet på sabinskorna”, målning av Pietro da Cortona, 1627–29.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X