Annons
Recension

SaturdayMcEwan firar triumfer

Under strecket
Publicerad

I slutet av ”Odysseus” låter James Joyce Leopold Bloom kyssa sin hustru Molly i baken. Så avrundar han en dag av trivialiteter, en dag där den oromantiske antihjälten inte uträttat några stordåd, men på ett paradoxalt sätt ändå upphöjer sig själv till en segrare.
I sin nya roman Saturday låter Ian McEwan sin hjälte Henry Perowne kyssa sin sovande fru i nacken, som bekräftelse på att hans långa dag äntligen blivit natt. Till skillnad från Bloom är dock inte Perowne en förnedrad hanrej.
Men han är inte heller någon romantisk hjälte. Tvärtom, det verkar som om Ian McEwan roat sig med att förse sin hjälte, eller vardaglige antihjälte, med så många egenskaper och åsikter som det är möjligt för att negera en läsarförväntan på att Henry ändå skall ikläda sig den romantiske hjältens skinande rustning.

Liksom Joyce skriver Ian McEwan om en dag i huvudpersonens liv. Det är den 15 februari år 2003. London samlar sig för en stor manifestation mot det
förestående Irakkriget. Henry Perowne tänker dock inte demonstrera. Han är hjärnkirurg. Han har haft en irakisk akademiker som patient. Henry såg spåren av tortyr på patientens kropp, han hörde om såren i dennes själ. Det är tillräckligt för att han skall bli skeptisk mot den plötsliga omsorgen om irakiska liv från människor som aldrig sagt ett ord om förtrycket mot judar, kurder, shiiter eller kristna i Irak. ”Across Europe, and all around the world, people are gathering to express their preference for peace and torture”, tänker han.
Som så många andra av Ian McEwans huvudpersoner är Henry Perowne rationalist. Han tror varken på slumpen eller någon gudomlig vilja. Allt har en orsak, och världen finns till oberoende av betraktaren. Den spekulativa idén att en död råtta kan leva i ett parallellt universum innan vi ser att den är död, avfärdar han. När han hotas av en bilist han just krockat med, en sådan antagonist vi helst av allt vill slippa konfronteras med, blir inte Henry rädd. I stället analyserar
han antagonistens rörelser i fysiska termer och gör en blixtlik kalkyl över hur hjärnans nervcentrer drabbas av eventuella sparkar, innan han utifrån sin snabba kalkyl inser att han måste stå upp, hur hårt den andre än slår.

Annons
Annons
Annons