Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Max+ Maxad danskväll med bländande final

Helkvällen ”Max+” pendlar mellan det maximala och det minimala – det är en utmaning för dansarna och i viss mån publiken. Så är det också signerat två av Israels toppnamn inom koreografi: Ohad Naharin och hans adept Sharon Eyal. Välkända även för svensk publik, konstaterar Anna Ångström.

”Max” av Ohad Naharin med Göteborgsoperans danskompani.
”Max” av Ohad Naharin med Göteborgsoperans danskompani. Foto: Mats Bäcker
Scenvåren 2017

Max+

Genre
Dans
Var
Göteborgsoperan
Koreografi
Ohad Naharin (Max). Sharon Eyal & Gai Behar (Entitled black)

Musik: Maxim Waratt, Ori Lichtik. Ljus: Avi Yona Bueno (Bambi). Kostym: Rakefet Levi, Maayan Goldman.

Tio ryggar mot publiken, fem par vars kroppskonturer skimrar i rött och grönt. Männen står upp, kvinnorna hukar i plié – och tippar mot marken. Hyllade ”Max” inleds grafiskt elegant och tolkningsbart. Ohad Naharin skapade det för sitt Batsheva Dance Company 2007 och nu har Göteborgsoperans danskompani fått förtroendet att göra det. Och genomför det med den äran.

Batsheva gästade Göteborg i augusti med nya ”Last work”, ett uttalat politiskt verk av Ohad Naharin som ju öppet kritiserar Israels regim. Därpå kunde vi se medryckande ”Three”. ”Max” etablerar en egen atmosfär, genom Bambis ljussättning som klipper mellan scenerna och ger gestalterna aura, och en säregen musik som bryter in och domineras av den mänskliga rösten. Maxim Waratt heter upphovsmannen – koreografens alter ego. Han talar eller sjunger ett nonsensspråk som tycks eka av olika kulturer. Det är gäckande, rytmiskt och kraftfullt, och precis som med dansarnas rörelser försöker man läsa in mening och identitet. Så leker Naharin med oss genom att i kollageform vrida och vända på villkoret för det mänskliga varat, hur vi samspelar och hur individen påverkas i gruppen.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Förändring är att tänja sina begränsningar. Hos Naharin är det gaga-träningen som präglar rörelserna inifrån och ut. Flera dansare når den där råa smidigheten som förbluffar. Det är djuriskt och mänskligt, som vore varje ögonblick en intuitiv beredskap – att fly eller falla. Det vackra hos Naharin handlar om att lyssna och söka förmedla existentiellt grundläggande erfarenheter. Hit hör även kvinnornas roterande underliv eller männens höviska dans som störs av konkurrerande impulser. I slutet räknar rösten taktfast till tio men dansarnas excersis bär ett trots. Så hörs även deras stämmor – en sång som blir vrål. I ”Max” är koreografi också mänskligt ljud.

    Annons
    X
    ”Entitled black” av Sharon Eyal och Gai Behar med Göteborgsoperans danskompani. Foto: Mats Bäcker

    Reprisen ”Entitled black” av Sharon Eyal och partnern Gai Behar målar upp en mer artificiell gränsvärld där dj-n Ori Lichtik öser drivande techno över en androgyn grupp i futuristiskt metallblanka harlekinkostymer. Dansarna utgör en artonhövdad kropp som glider isär och ihop till gemensam marsch eller en rituell cirkel. Verket hade urpremiär 2012 och passar att kombinera med ”Max”; här finns både släktskap och kontraster.

    Sharon Eyal tar gärna ner uttryckens volym till trippande små steg och finslipade detaljer som blir associativa tecken för känslor. Någon sticker ut i mängden, här långe Dan Langeborg. Det är ett rikt och laddat i sin minimalism, med en bländande wow-final. Man ser likheter med Eyals fantastiska ”Half life” för Kungliga Baletten i vintras, och kan konstatera att det är en koreograf i ständig utveckling. Glädjande nog återkommer såväl Ohad Naharin som Sharon Eyal redan nästa säsong till Göteborgsoperan – danskompaniets ledare Katrín Hall kunde ha odlat sämre stamgäster.

    Annons

    ”Max” av Ohad Naharin med Göteborgsoperans danskompani.

    Foto: Mats Bäcker Bild 1 av 2

    ”Entitled black” av Sharon Eyal och Gai Behar med Göteborgsoperans danskompani.

    Foto: Mats Bäcker Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X