Annons

After HoursMax Martin leder Weeknd på fel väg

The Weeknd, Abel Makkonen Tesfaye.
The Weeknd, Abel Makkonen Tesfaye. Foto: Xavier Collin/TT

En gång i tiden satte han kajal på r&b:n. Nu för tiden nöjer han sig med att skapa ”Flashdance”-doftande pophits. Kommersiellt går det säkert lysande för The Weeknd – men musikaliskt har det blivit mycket tråkigare.

Under strecket
Publicerad

Det är väl knappt att någon minns numera, men en gång i tiden – närmare bestämt nästan exakt nio år sedan på dagen – kallades The Weeknds musik ”dark wave r&b”. Våren 2011 släppte han sitt första mixtape ”House of balloons” och med samplandet av Siouxsie & The Banshees ”Happy house” gav han r&b:n en generöst tilltagen kajalmålning runt ögonen. Det dröjde sedan inte särskilt många veckor innan han inom hipsterkretsar utmålades som den nya soulens räddare, ett slags mer smakfullt alternativ till Chris Brown eller Trey Songz. Kanske inte helt olikt det som hände då Erykah Badu i slutet av 90-talet gav oss det lite styltiga begreppet neo-soul med hennes debutalbum ”Baduizm”. Men sedan tog The Weeknd en kaffe och kanelbulle med Max Martin och efter 2015 års ”Can’t feel my face” är det en helt annan sorts soul han sysslar med.

2018 års ”My dear melancholy” blev någon slags tidig återblick på början av hans karriär, en nostalgisk snegling som blev lite poänglös för hans nytillkomna fans. Hans samarbete med technoproducenten Gesaffelstein var heller inte tillräckligt för att locka tillbaka de r&b-hipsters som raderade hans låtar från spellistorna efter ledmotivet till ”Fifty shades of grey”. Och där någonstans befinner vi oss nu.

Annons
Annons
Annons