Annons

Livin on a high noteMavis Staples försöker återskapa magin

Foto: Chris Strong

Nick Cave, Neko Case, Ben Harper, Justin Vernon, Tune-Yards och många fler hjälper Mavis Staples på nya albumet Livin on a high note. Stefan Thungren recenserar.

Under strecket
Publicerad

Gustav V var fortfarande kung i Sverige och i Usa hette presidenten Harry S Truman, när Mavis Staples inledde sin karriär i det sakrala familjebandet The Staple Singers. Några år senare, närmare bestämt 1956, fick de sin första hitsingel i ”Uncloudy day” på den då relativt nystartade etiketten Vee-Jay. 76-åriga Mavis Staples har så över sju decenniers karriär att blicka bak på, men produktionstakten visar inga tecken på avta. Under 10-talet har hon snarare upplevt en renässans i karriären, som tog sin start med det Wilco-producerade albumet ”You are not alone” från 2010. Sedan dess har hon gjort ännu ett album, samt även hjälpt till att slutföra pappa Pops Staples postumt utgivna ”Don´t lose this”, samtliga väl värda att lyssna på.

När hon nu återvänder med ”Livin on a high note” är den tidigare producenten Jeff Tweedy från Wilco utbytt mot M Ward, vilket skulle kunna vara ett orosmoment. Tweedys respektfulla uppdatering och återskapande av The Staple Singers klassiska ljudbild från medborgarrättsrörelsens dagar var precis vad Mavis behövde för att åldras i. Lyckligtvis har M Ward valt att följa i samma spår, det låter som något från Stax-bolagets tidigaste år, om än kanske lite mer nedtonat. Samtliga låtar är skrivna av andra artister och låtskrivare, exklusivt för Mavis Staples. Här finns Nick Cave, Neko Case, Ben Harper, Justin Vernon, Tune-Yards och många fler, vilket skulle ha kunnat resultera i ett splittrat album, men M Ward binder samman allt i ett stabilt lugn. Allt centrerat kring Mavis fortfarande så gripande, stora och fortfarande förvånansvärt välbehållna röst. När hon sjunger ”Who´s gonna do it if I don´t” och kören svarar ”This ain´t heaven, help us” på spåret ”Action”, är det som att förflyttas till den klassiska Wattstax-konserten i augusti 1972. Det är samma glöd och sorgligt nog samma tematik om att vi måste höja våra röster mot ständiga orättvisor. På den mer nedtonade kärleksballaden ”Dedicated” låter det snarare som om hon skulle vara uppbackad av The Pips, men även dessa mer profana trakter behärskar hon förstås.

Annons
Annons
Annons