Annons

Carl-Johan Malmberg:Matros med själen full av sönderslitna bilder

"Matrosen och stjärnan" av R W Fassbinder, som nu har svensk nypremiär, är hans mest otämjbara film. Detta sönderslitna bildspel kommer att förbli hotfullt för dem som vill ha ordning och reda i konsten och fantasin.

Under strecket
Publicerad

När Rainer Werner Fassbinder dog 10 juni 1982 lämnade han en färdiginspelad men inte färdigredigerad långfilm efter sig: "Querelle", en filmatisering av Jean Genets roman "Querel de Brest" från 1947. I Sverige fick filmen vid sin Stockholmspremiär i februari 1984 romanens svenska namn Matrosen och stjärnan. Fassbinder hade själv i intervjuer kort före sin död utnämnt filmen till "mitt viktigaste verk" och romanen den byggde på till "världslitteraturens mest radikala".

Även om sådana uttalanden naturligtvis visade en konstnär förälskad i sitt pågående arbete, pekade de djupare än så. Nu, femton år efter Fassbinders död, när hans filmer gjorts brett tillgängliga via videodistribution och retrospektiva serier (en stor sådan har just avslutats vid New Yorks Museum of Modern Art), och uttolkats som ingen annan tyskspråkig regissör efter andra världskriget, får Fassbinders ord sin rätta innebörd: "Matrosen och stjärnan" är Fassbinders viktigaste film, inte för att den är den "bästa", utan för att den är den vildaste, mest otämjbara. Den har inte gått att lägga till rätta med hjälp av uttolkningar; den är fortfarande alltför motsägelsefull och oroande - kaotisk och förvirrad, menar säkert många - för att någonsin bli en klassiker. När filmen nu har sin svenska nypremiär måste det för förstagångsåskådarna till denna närmast obeskrivbara film vara som att inlåta sig på den grymmaste blindträff. Här finns ytligt sett inga likheter med någon annan film, allra minst någon tidigare av Fassbinder själv.

Annons
Annons
Annons