Annons

Anne Swärd:Matade med apokalypsen sedan dagis

Rapporter om kärnvapenhot och Afrikas svält på 70-talet följdes av Palmemord och Tjernobyl på 80-talet. Fick vår generation en överdos av maktlöshet och dåligt samvete redan som barn, frågar sig författaren Anne Swärd.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Atombombsexplosion.

Foto: IBL

Atombombsexplosion.

Foto: IBL
Atombombsexplosion.
Atombombsexplosion. Foto: IBL

En man tappar greppet om verkligheten. Han blir alltmer lynnig och svår mot sin familj. Mer och mer fixerad vid tanken på jordens undergång. Överallt ser han tecken på naturens hotande kollaps och till slut bär han ner sin säng i källaren. Till det skyddande rummet under jord bär han också vattendunkar och proviant nog att klara sig genom den annalkande katastrofen. Resten av familjen håller sig kvar i någon sorts normalitet en trappa upp. Under tiden sitter han förskansad i sitt källarrum i väntan på apokalypsen. Då och då tassar hans fru ner för trappan med en bricka med kvällsmat. En gest av tålamod som i längden blir ohållbar. Till slut måste mannen med milt våld föras upp i ljuset igen, tas in på klinik, försöka räddas tillbaka till de andras verklighet.

Annons
Annons

Scenerna ovan är hämtade från tv-serien ”Six feet under”. När den kom för tio år sedan fick den oväntat stort genomslag –en serie om en begravningsbyrå, om en känslomässigt tillknäppt familj, om balsameringens estetiska och praktiska problem … vem hade väl kunnat tro att detta skulle göra succé i fem långa säsonger? Men så blev det. Den svarta humorn och balsameringsvätskorna flödade befriande, i takt med att relationerna mellan huvudpersonerna utvecklades och fördjupades. Livet löpte här – liksom i det verkliga livet – hela tiden parallellt med döden.

Att vara ”six feet under” – det standarddjup på vilket kroppar begravs – är ett handfast slanguttryck för döden. Döden blev här just så konkret som man som tittare kunde uthärda, och att löpa linan ut i ett ämne är ju också förutsättningen för att en katharsiseffekt ska uppnås. När jag nu ser om serien med min tonårsson förvånas jag mest över all den dråpliga humorn. Vi skrattar på samma ställen, lite försiktigt och förstulet först, med känslan av att skratta åt något förbjudet. Tills vi hör att den andre reagerar ungefär likadant, och det kvävda halvskrattet blir ett ångestförlösande garv.

Det blåste en apokalyptisk vind genom den här natten, efter dagar av nästan illavarslande stark oktobervärme. Nu på morgonen har vinden utvecklats till fullt oväder. Årstiderna är ur led, vädret skiftar från en extrem till en annan ... Det är sånt vi talar om nuförtiden. Denna morgon vaknar jag dessutom till ljudet av förstörelse. Ett dovt dystopiskt mullrande, en svag skälvning genom huset, fönsterrutorna darrar som av ett knappt förnimbart skalv. Punktligt klockan sju sätter det igång, varje morgon sedan två månader tillbaka. Sorgesången. Det är kommunen som håller på att riva högstadieskolan i närheten. Jag bor i en avfolkningsbygd. Eller snarare … en plats där ålderskurvan har skjutit i höjden. Här är paradisiskt vackert men ont om barnfamiljer i takt med att gamla hus lyxrenoverats och markpriser mångdubblats. Rikedomen mutar sig in i paradiset bakvägen. Men ungdom kan ingen köpa för pengar, vilket efter hand lett till att klassrummen tömts på barn. Att vakna varje morgon till ljudet av den gamla skolan som jämnas med marken känns dystopiskt på ett mycket konkret sätt. Mer påtagligt och mer näraliggande just nu än eventuella klimatförändringar.

Annons
Annons

I en tid när samhällsdebatten fokuserar på livspussel, varannan-vecka-liv och självförverkligande kan det kännas en smula missanpassat att tänka på katastrofer och avfolkning redan innan man ens har dragit upp rullgardinen. Men kanske är det lika bra att driva ut demonerna ordentligt när man ändå är inne i ett apokalyptiskt skov. Efter ”Six feet under” ser jag en filmisk framtidssaga av det mörkaste slaget: ”Children of men”. I denna magstarka profetia för de närmaste årtiondena är hotet mot mänskligheten inte överbefolkning – tvärtom:det har blivit kritiskt läge, ja nolläge, för vår fortplantning. Inte en enda ny graviditet har rapporterats i världen på flera år. Detta dystra faktum sprider ett långsamverkande obehag genom världsmedvetandet. Ska vi inte utplånas alla samtidigt i en våldsam global katastrof, som skräckscenariot alltid målats upp för oss – en för alla, alla för en? En sådan undergång skulle ju åtminstone kunna ge katastrofens gemenskap, likt i Lars von Triers ”Melancholia”. Tanken på en successiv befolkningsminskning tills bara en enda individ återstår känns om möjligt ännu värre. Vem vill vara sist? Ensam på jorden. Inte jag.

Nej, jag är inte alltid så här undergångsfixerad, men att i perioder uppleva att blicken slöjas av mörker är inte så konstigt, givet hur världen ser ut. När allt kommer omkring är det ju en rätt mörk plats. Inte överallt och hela tiden, förstås, men mänskligheten är sårbar för naturens krafter och försämrar på många sätt oddsen för sig själv. Den mörka slöjan över blicken är kanske därför snarare en plötslig klarhet. Som när man skuggar blicken för ljuset, och först då ser allt tydligare. Det gäller bara att inte mista den hårdhet som krävs för att leva, som finlandssvenske Gösta Ågren en gång så vackert formulerade det.

Annons
Annons

För trots allt lever vi ju vidare. Och vi gör det i gott sällskap av sju miljarder andra. Just i dagarna lät befolkningsstatistiken meddela att världen passerade sjumiljarderstrecket. Trots stora och små katastrofer växer mänskligheten alltså. Sju miljarder … och här lever man sitt lilla liv som om det utgjorde världens epicentrum och gjorde någon skillnad. Blotta tanken är rörande, löjlig och väldigt hoppingivande på en och samma gång.

I skrivande stund är det bara en timme kvar tills Svenska Akademiens magiska dörr öppnas och Nobelpriset i litteratur tillkännages. Det är ingen stor världshändelse, även om vi i Sverige behandlar den så. För oss är det trots allt dagen då året börjar om, med ett nytt författarskap i fokus. Litteraturen förnyar sitt löfte till oss, och vi till den. Löftet om dess betydelse, ja, dess förmåga att faktiskt göra en viss skillnad för oss.

Amos Oz, född i dåvarande Palestina, uppvuxen och bosatt i Israel, har de senaste åren varit en stående Nobelkandidat. Hans anspråkslösa skrift med den anspråksfulla titeln ”Hur man botar en fanatiker” delades ut till Sveriges alla gymnasieelever häromåret. Från sin våldsdrabbade del av världen ger han ett litet försvarstal för skönlitteraturen. Åtminstone tolkar jag det så, i ett försök att övertyga mig själv om att det alls är försvarbart att sitta och skriva romaner i en blödande värld. Borde man inte i stället försöka bidra till världsförbättringen på något mer handfast sätt? Jo, det också. Men enligt Amos Oz har skönlitteraturen trots allt en viktig roll att fylla. Om den politiska likgiltigheten och bristen på visioner är ett ökande hot, är ju fanatismen det också. En tanke i ”Hur man botar en fanatiker” är att fantasin skulle kunna ge immunitet mot fanatismen – åtminstone en partiell sådan. Den som förmår leva sig in i sin motståndares situation, och de konsekvenser ens idéer får för honom eller henne, blir förmodligen mindre oförsonlig i sin fanatism. Förenklat: fanatism kan stävjas av inlevelseförmåga, och inlevelseförmåga kan i sin tur utvecklas genom skönlitterärt läsande. Naturligtvis komplicerar Oz därefter bilden genom att påminna om att skönlitteraturen ibland också utnyttjats i självförhärligande syfte. Nationalistiskt, inte minst.

Annons
Annons

Vitryska Svetlana Aleksijevitj gästade årets bokmässa i Göteborg. Innehållet i hennes ”Bön för Tjernobyl” är tungt på gränsen till vad man klarar. Då och då måste jag slå igen bokpärmarna och ta syrepaus. Förlaget har valt en oväntad bild till pocketversionen, förvånansvärt ljus och färgglad. Två tioåriga tjejer betraktar mig från omslaget –en leende, en mer reserverad –brokigt vardagsklädda mot en klarblå himmel. Livet går vidare … det gör det ju alltid. Men även om omslaget lockar ögat är mörkret innanför pärmarna i princip kompakt. Man förväntar sig inget annat –vad finns det för nyanser i en katastrof?

Jag var 17 när Tjernobylolyckan inträffade. Just på väg ut i livet. Denna kärnkraftskatastrof, i det närbelägna dåvarande Sovjetunionen, skar definitivt mitt tonåriga liv i två delar. Ett före, ett efter. Delar som aldrig riktigt skulle komma att sitta ihop igen. Den någorlunda oskuldsfulla uppväxten hade redan fått sig en rejäl smäll bara två månader tidigare, då Palme sköts på öppen gata en vanlig fredagskväll på stan. Trots att kärnkraftsolyckan naturligtvis utgjorde en helt annan sorts katastrof, innebar dessa två händelser, så nära varandra i tid och rum, en definitiv punktering av min samhälleliga oskuld. När jag fick barn några år senare förnyades minnet av Tjernobyl. Tanken på min egen död har alltid fyllt mig med en märklig känsla av likgiltighet, men den sortens indifferens rinner väl oftast av en med första barnet. Sedan glömmer man igen … Bara för att skakas om igen, vid nästa hot. Och nästa … I våras: Fukushima, Japan.

Annons
Annons

Jag tillhör den generation som växte upp i ett svenskt 70- och 80-tal som var både skyddat och privilegierat, men hade en barn- och ungdomslitteratur som inte väjde för någonting. Om man hade apokalyptiska anlag kunde man lätt utvecklas till en fullfjädrad dystop redan i tioårsåldern. Litteraturen för de unga dominerades av samhällsproblem, och jag måste erkänna att jag självmant sökte mig fram till den. Jag var ett sånt där barn som botaniserade själv bland bibliotekshyllorna och drogs till socialrealismen och uppsjön av böcker relaterade till andra världskriget.

Inte för att jag minns att det fanns så mycket annat att välja på. Historien om Sadako och de tusen papperstranorna var en av de berättelser ur verkligheten som satte spår i mig. Vi lärde oss att vika papperstranor i skolan i sympati med den strålningsdrabbade Sadako Sasaki från Hiroshima. Om man vek tusen stycken skulle ens högsta önskan slå in. Inte för att det räddade henne, leukemin hade sitt förlopp, hon blev inte bönhörd. Men till skillnad från många andra fick hon i alla fall ett monument rest till sitt minne, och en bok läst av miljontals barn i min generation.

De sanna berättelserna om Sadako Sasaki, Anne Frank och liknande tragiska litterära barnöden blandades med rapporter om Afrikas svält och våldsamma, segdragna ställningskrig i Nordirland, Israel–Palestina och Iran–Irak. Kärnkraftshot och kärnkraftsmotstånd. Apartheid och apartheidmotstånd … Ibland kan jag inte låta bli att tänka att vi kanske är den vuxengeneration som inte längre orkar bry oss om de riktigt stora frågorna, världen där ute … De samhällsdebattämnen min generation till stor del fokuserar på i dag kan tyckas små och privata i jämförelse med de som utgjorde det offentliga samtalet när vi själva växte upp. Inte för att de näraliggande frågorna kan ersättas av de stora världsomspännande, men ändå. Fick vi en överdos av maktlöshet och dåligt samvete redan som barn? En uppväxt möjligen mer skyddad och privilegierad än generationen efter oss, och samtidigt … denna tidiga medvetenhet om världens största fasor. Gjorde det oss mer paralyserade än fyllda med en känsla av att vara delaktiga och kunna påverka?

Klockan har passerat ett. Akademien har äntligen förärat Tranströmer Nobelpriset. De flesta läsande människor i min generation har redan tagit del av mycket av hans poesi, men nu kommer nästa generation och nästa med all säkerhet att läsa honom också. ”Inte politisk”, hör jag någon säga om Tranströmer i eftersnacket. Sant. Och inte sant. När jag drar fram en av hans böcker ur hyllan är den första hundörade sidan som faller upp hans dikt ”Epigram” i samlingen ”För levande och döda”. ”Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för det få. Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.”

Anne Swärd
är författare

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons