Annons
X
Annons
X

Mästerverk utan svar

OFULLBORDAT. Mannen utan egenskaper är en av 1900- talets centrala romaner, men det talas tämligen tyst om den idag. Synd, tycker Stefan Eklund – dess skildring av den moderna människans födelse är fortfarande brännande aktuell.

(uppdaterad)

STEFAN EKLUND | OM LITTERATUR

För 80 år sedan publicerades den första volymen av Robert Musils ofullbordade romanverk Mannen utan egenskaper. Jag läste om den i somras. Mina minnen från hetsläsningen under studietiden var vaga. Men inledningen är fantastisk. Den tonsätter den tid vi lever i just nu. I Robert Musils text föds den moderna människan.

Musil tillhör, bredvid Proust, Woolf, Kafka, Joyce och Mann, med självklarhet det tidiga 1900-talets stora nydanare av romankonsten – men används inte idag i lika hög grad som referenspunkt. Det är synd.

Mannen utan egenskaper tar sin början strax före första världskriget, ett krig som Musil själv hade erfarenhet av, han slogs för centralmakterna vid den italienska fronten. Första delen, med den lakoniska undertiteln ”Ett slags inledning”, är en svindlande beskrivning av en man, vi får bara veta hans förnamn, Ulrich, som försöker skapa sig en identitet utan att drivas av en inre övertygelse. Han trotsar omgivningens sociala krav genom att bli, just det – en man utan egenskaper.

Annons
X

Strategin förklaras i ett av de märkligare kapitel världslitteraturen har givit oss, kallat ”Om det finns verklighetssinne måste det också finnas möjlighetssinne”. Vad ett verklighetssinne är låter sig snabbt förklaras: ”Vill man utan omak komma in genom öppna dörrar måste man ta hänsyn till det faktum att de har en fast ram”, skriver Musil. Den som har möjlighetssinne tänker inte lika fyrkantigt. Den möjlighetssinnade låser sig inte vid vad som har hänt eller måste hända. Förklarar man för denne att något är som det är, tänker han, enligt Musil: ”Nå, det kunde förmodligen också vara på ett annat sätt.”

Här öppnar Musil för ett relativistiskt tänkande, som senare tiders postmoderna tänkare ofta och slarvigt anklagas för. Men det Musil pekar på är en potentiell frihet från den förlamande entydighet samhällets sociala strukturer erbjuder oss. Hans huvudperson Ulrich rör sig fritt mellan olika tänkbara tolkningar av verkligheten. Verkligheten skapar möjligheterna, Musil medger det, men den nya människan, den möjlighetssinnade, ger dessa möjligheter deras innebörd. Med Musils ord: ”Han skapar dem.”

Häri ligger den fantastiska romantitelns hemlighet. Att betrakta sig som en man utan egenskaper är att erkänna de oändliga möjligheterna att variera sin egen identitet.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Farliga tankar, det här. Elitistiska? Eller handlar det helt enkelt om en frigörelse från de låsta politiska föreställningar som ledde till första världskriget? Och är egentligen Musils bild av den moderna människan positiv eller negativ? Här finns inga svar. Mannen utan egenskaper har en evigt verkande paradox i uttrycket. Det är textens storhet. Värt att notera är att Musils texter förbjöds av nazisterna och att han flydde från Tyskland till Österrike efter nazisternas maktövertagande 1933. När Österrike anslöt sig till Tyskland 1938 flydde Musil igen, till Schweiz.

    Ulrich, nämnda huvudperson i Mannen utan egenskaper, prövar olika yrkesbanor, först inom armén, därefter som ingenjör, ingen passar hans fria (andra skulle säga samvetslösa) sinne. Till slut bestämmer han sig för att ägna sig åt matematik, den högtravande idealismens motpol. Ulrich ”älskade matematiken för de människors skull som inte kunde stå ut med den”.

    Robert Musil skriver fram en människa som skapar sig själv, som blir sitt eget varumärke, för att använda ett modernt uttryck som knappast hade varit främmande för Musil om det hade existerat när han verkade. Denna totala förnekelse av idealism som legitimt maktmedel parad med en avsaknad av en självklar inre moralisk kompass gör Ulrich oerhört intressant, oerhört modern. Robert Musil låter en av Ulrichs vänner beskriva dennes drag:

    Han är begåvad, viljekraftig, fördomsfri, modig, uthållig, gåpåaraktig, sansad och klok – /.../ han må gärna ha alla dessa egenskaper. För han äger dem i alla fall inte! /.../ Varje dålig handling torde i ett eller annat avseende synas honom god. /.../ Ingenting är för honom fast och orubbligt.

    I det sist nämnda – ”Ingenting är för honom fast och orubbligt” – ligger en dubbel möjlighet, till frihet, till flykt undan ansvar, som också är ett dilemma. Västvärldens människor brottas fortfarande med det, två förödande krig och en växande miljökatastrof senare.

    Annat i Musils skildringar av den framväxande moderniteten har en mer humoristisk slagsida. Det finns en träffande och framsynt beskrivning av hur snabbhetens status har ökat, från att ses som barnsligt och ovärdigt till att bli något föredömligt. Musil hade till exempel utan tvekan haft tämligen roligt åt dagens nyhetsförmedling. Ulrich lever i en tid då till och med ”fotbollsspelare och hästar” anses ha geni. Jojo...

    Musil skojar vidare om dumhetens utbredande, den som rider på att ”en utnött banalitet” skattas högre än nya upptäckter på grund av igenkänningens förrädiska kraft.

    Ulrich suckar dock ibland åt sin egen världsfrånvändhet. Han kan för all del älska alla livsyttringar men inte så ”oreserverat som det erfordras för den rätta trivseln i samhället”. Ulrichs antipati har makten över hans inre. Han känner ibland att han är född med en begåvning som det inte finns någon användning för.

    Vilken är det? En eftertankens begåvning? Trotsets? Kanske långsamhetens? Och var finns den begåvningen idag?

    Robert Musil dog av ett slaganfall 1942, då han fortfarande arbetade på en fortsättning på Mannen utan egenskaper. Han lämnade efter sig ett oavslutat romanverk på tusentals sidor. Mitt resonemang ovan bygger på de första 90. Här finns att göra.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X