Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Moonlight Mästerlig kärlekshistoria blir motståndshandling

”Moonlight” är en säregen treaktare om ömhet och kärlek mellan svarta män på det amerikanska samhällets skuggsida. Inga sedvanliga klichébilder tillåts passera här, skriver SvD:s Karoline Eriksson om årets stora Oscarsfavorit.

Scenen där Juan (Mahershala Ali) lär Chiron (Alex R Hibbert) simma är det senaste filmårets kanske vackraste, skriver Karoline Eriksson.
Scenen där Juan (Mahershala Ali) lär Chiron (Alex R Hibbert) simma är det senaste filmårets kanske vackraste, skriver Karoline Eriksson. Foto: David Bornfriend
Biovåren 2017

Moonlight

Regi
Barry Jenkins
Genre
Drama
Manus
Barry Jenkins
Medverkande
Mahershala Ali, Alex R. Hibbert, Naomie Harris, Ashton Sanders, Patrick Decile
Längd
1 tim 51 min

Från 15 år.

Betyg: 5 av 6

Den 26:e februari har ”Moonlight” chans att vinna en Oscar för bästa film. Fast den informationen ger ingen riktig ledtråd till vad vi talar om här, ”Moonlight” är långt ifrån en typisk best picture-kandidat. Att den backas av Brad Pitts produktionsbolag Plan B, som de senaste åren lobbat in såväl ”12 years a slave” som ”Selma” i Oscars-racet, säger egentligen inte heller så mycket – Barry Jenkins säregna treaktare om ömhet och kärlek mellan svarta män på det amerikanska samhällets skuggsida är något helt annat. Mästerligt är det hursomhelst.

”Moonlight” bygger på Tarell Alvin McCraneys pjäs ”In moonlight black boys look blue”. Jenkins har delat in historien i tre tydligt separerade kapitel: tre skådespelare i olika åldrar gestaltar huvudpersonen Chiron, som bor med sin crack-beroende mamma i den fattiga, i princip helsvarta stadsdelen Liberty City i Miami på 1980-talet, ljusår från Don Johnsons snabba bilar och vita kavajer. Både Jenkins och McCraney växte upp här då, båda har sett sina mammor gå under på liknande sätt. McCraneys upplevelse av att vara gay i den hårda miljön har gått i arv till Chiron. I det första kapitlet är han en skrämd nioårig pojke, ständigt på flykt – från de jämnåriga plågoandar som skriker ”bög” efter honom (utan att veta hur rätt de har), och från sin psykiskt instabila, manipulerande, ofta påtända mor.

Foto: David Bornfriend

Ett ljus i Chirons mörker blir Juan och hans flickvän Teresa, som råkar hitta honom när han gömmer sig i ett övergivet crackhus. De blir ett slags ställföreträdande föräldrar. Att Juan råkar vara langare är möjligtvis en ödets ironi, men knappast något som gör honom till en mindre lämplig bonus-vårdnadshavare. ”Moonlight” är på det sättet, i nästan varje bildruta, ett slags motståndshandling: inga sedvanliga klichébilder av svarta män tillåts passera här. ”Det finns svarta människor överallt. Kom ihåg det, okej? Vi var först på den här planeten”, säger Juan vid ett tillfälle, i ett försök att stärka den lille pojken. Som han vill hjälpa till att ta hand om, helt enkelt.

Annons
X

Sällan har en portion snabbmat tillagats på ett såhär förkrossande romantiskt sätt.

Den tonårige Chirons gängliga kropp är omöjlig att gömma för de mobbare som hängt med genom hela uppväxten, och den sjuder av en längtan som han inte vågar sätta ord på. Den existentiella och känslomässiga frustration som byggts upp inom honom leder till en våldsam urladdning som, helt i linje med det sociala arvet, begraver honom innan han ens hunnit börja leva.

Men samtidigt som ”Moonlight” illustrerar en rätt tröstlös rundgång i ett socioekonomiskt ekorrhjul, pekar också allting fram mot den tredje akten, till en slabbig sylta med jukebox och kubanska svarta bönor på menyn där det kanske, till slut, går att hitta en flyktväg som äntligen leder ut. Sällan har en portion snabbmat tillagats på ett såhär förkrossande romantiskt sätt på film.

Barry Jenkins och fotografen James Laxton har stöpt ”Moonlight” i det grandiosa formatet cinemascope – långt ifrån socialrealism alltså. I stället ligger Terrence Malick och Wong Kar-Wai nära till hands som referenser: scenen där Juan lär Chiron simma i havet är det senaste filmårets kanske vackraste, förstärkt av Nicholas Britells klassiskt kodade soundtrack. Man har även låtit varje enskilt kapitel få drag av olika analoga filmkvaliteter (Fuji, Agfa, Kodak) för att förstärka inre och yttre känslotillstånd – ett grepp som kanske också går att tolka som en påminnelse om hur svart hud rent inspelningstekniskt varit styvmoderligt behandlad i filmvärlden ända tills alldeles nyligen.

Annons
Annons
X

Scenen där Juan (Mahershala Ali) lär Chiron (Alex R Hibbert) simma är det senaste filmårets kanske vackraste, skriver Karoline Eriksson.

Foto: David Bornfriend Bild 1 av 3
Foto: David Bornfriend Bild 2 av 3
Foto: David Bornfriend Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X