Massvåldet går att finna i oss alla

Under strecket
Publicerad
Annons

Jag var i Göteborg för att rapportera om EU-toppmötet. På väg hem till lägenheten jag lånade i Haga fick jag tränga mig fram bland allt folk som samlats vid Vasaplatsen. Skottet brann av. Folkmassan rusade i riktning mot Avenyn. Jag kutade också.
I kalabaliken nedanför universitetsbyggnaden fick jag plötsligt en kärvänlig kram av en maskerad ligist. Det visade sig vara en gammal bekant. En plugghäst med läkarföräldrar från staden där jag är uppvuxen. Hans ansikte visade inga spår av ursinne. Han tuggade inte fradga. Tvärtom strålade upprymdheten runt honom. Hans ögon var blanka av lycka. Akademikerarmarna som han lindade runt mig darrade fortfarande av slags nyvunnen manlighet från ansträngningarna med att bryta upp och kasta gatsten. Förmodligen skulle han skriva under på den amerikanske journalisten och före detta New Yorker-redaktören Bill Bufords beskrivning av känslorna efter ett upplopp. ”Jag tycker om det. Jag rycks med. Jag hade inte väntat mig att våld kunde vara en sådan njutning.” 1991 publicerade Buford sin ”Bland huliganerna” där han detaljerat redogör för sin tid tillsammans Manchester Uniteds allra våldsammaste supportrar.

Annons

Det började som en fältstudie. Efter sitt första besök på en brittisk fotbollsarena blev han omåttligt intresserad av denna i hans ögon fullständigt barbariska läktarkultur. Tio år senare försöker tre italienska kravallpoliser krossa hans njurar i samband med upploppen inför en VM-match i Turin 1990. Den mellan England och Holland. Omtöcknad, med näsblodet rinnande och brutna nyckelben kunde han konstatera att han hade fått nog. Samt att massteorins fader, den franske sociologen Gustave Le Bon (1841-1931) hade haft fel hela tiden. Massan består inte av morbida, överspänt lättretliga och halvrubbade människor som regeras av ryggmärgens impulser istället för av hjärnan. Enligt Buford består pöbeln av människor som dig och mig. Massvåldet går att finna i oss alla. Det hade givetvis varit en alldeles för magstark insikt för en överklassgubbe som Le Bon. En man som beundrade och brevväxlade med Mussolini. En vars grumliga teorier fortsätter att bilda eko i den europeiska offentligheten. Senast när den franske inrikesministern Sarkozy kallade ungdomar i Parisförorten Argentuil för ”slödder”. Men även i den på sina håll helt flåsiga revolutionsromantik som omger de mediechica gatustriderna.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons