X
Annons
X

Martha Nussbaum i SvD: Forskning om minoriteter nödvändig

I gårdagens understreckare redogjorde Lars Lönnroth för de olika ståndpunkterna i den s.k. PC-striden som sedan en tid rasat vid amerikanska universitet. Skall forskning om sexuella och etniska minoriteter jämställas med övriga ämnen, eller riskerar sådan forskning att splittra det traditionella bildningsarvet? Forskning om homosexualitet är, liksom kvinnostudier, en nödvändighet om vårt mål med kunskapen är att söka efter fullständighet, hävdar Martha Nussbaum i denna artikel.

undefined

Manligheten är normen i vårt samhälle (ungefär som i antikens Aten) och den är djupt skadlig för kunskapen. Dess tillskyndare bär visserligen ofta förnuftets och lärdomens klädnad och talar om att bevara hävdvunna värden i utbildningen. Men till skillnad från sokratiska tänkare är de ovilliga att låta sig påverkas av ny kunskap, nya former av tolkning; ovilliga att följa argument och fakta vart de än leder. Att följa tanken sokratiskt kräver en form av sårbarhet och följsam passivitet, vilket innebär att man måste släppa posen av att alltid vara redo för varje händelse, alltid på topp, alltid beredd. Det innebär att man måste låta ryktbarhet och makt anstå i väntan på resultat; att ödmjukt söka den sanning som motsäger också det man håller mest kärt.

Vissa minoriteter betraktas av sådana människor som särskilt farliga och subversiva – genom sin fysiska närvaro eller genom blotta kunskapen om den. Dessa minoriteter representerar sårbarhet och känsla, former av passivitet så förföriska att de måste utsättas för oavbruten granskning och fördömelse. Under 1800-talet gällde denna vaksamhet juden och kvinnan.

I våra dagars amerikanska universitetsliv har denna brottslighetens och fördärvlighetens mjukhetsstämpel till viss del överflyttats från judar till manliga homosexuella – även om alla kvinnor ännu tvingas bära den, särskilt som deras närvaro är en påminnelse om begäret. Universiteten välkomnar inte främlingar, påminnelser om begär och känsla. Universiteten betraktar dem – och studier av dem – som om de korrumperade det intellektuella livet.

Annons
X

Detta motstånd förefaller ha djupa rötter. Och motståndets retorik inför dessa former av "korruption" har förändrats relativt litet, antingen det tar formen av anklagelser om att "Madonna" kommer att underminera den juridiska analysens renhet eller att homosexuella män, om de hamnar i lärarrollen, skulle korrumpera ungdomar de är satta att vägleda genom att försöka omvända dem till den egna sexualiteten.

De senaste två decennierna har vi bevittnat ansenliga förändringar i humanistisk forskning och undervisning såväl i studier av kvinnor som av sexuella minoriteter. Men dessa nya områden angrips ständigt av konservativa kritiker som hävdar att ämnena saknar forskningslegitimitet, innebär en sänkning av traditionella normer och har introducerats enbart på grund av illegitim "politisk vilja". Även om många forskare inom de nya områdena lyckats så möts andra ännu av misstankar och fientlighet. Vi måste därför ställa frågan: varför skulle en redan rik repertoar breddas med nya discipliner som kvinnoforskning och forskning om homosexuella kvinnor och män? Som inledning till ett svar föreslår jag att universitetsutbildningen har två viktiga mål: dels att studenterna själva skall kunna söka kunskap, leva ett sokratiskt "prövande liv", dels att studenterna skall utbildas till att vara, för att använda den gamla stoiska termen, "världsmedborgare".

Innan kvinnoforskningen började representeras på universiteten hade varken studenter eller fakulteter mycken kunskap om kvinnors historia och liv. Det tycktes fullkomligt normalt och neutralt att studera männens historia liv och prestationer. Varje förändring i status quo uppfattades som en radikal avvikelse med sin grund i politiska motiv. Ändå var förstås status quo långtifrån neutralt eller opolitiskt. I själva verket underminerade detta historievetenskapens integritet genom att generationer av studenter hindrades från att lära sig någonting om ungefär hälften av mänskligheten. Det är knappast någon överraskning att detta misslyckande sammanfaller med att kvinnorna var uteslutna från många rättigheter i samma universitetsvärld. För att förändra detta status quo var det nödvändigt att inte bara lägga nytt innehåll till undervisningen utan också att introducera och utveckla nya forskningsmetoder.

Låt oss ta exemplet David Herlihy. Vid sin död 1991 var han ordförande i American Historical Association. Herlihy var en av grundarna till Women's Studies Committee vid Harvard. Vad ledde Herlihy och andra att föreslå radikala förändringar inom sina områden? Framför allt en lidelse för sanning och kunskap. Han tyckte det var löjeväckande att vi inte visste någonting om kvinnors liv under den period han arbetade med. Han tyckte också att det var en skam att vi inte ens brydde oss om att känna till eller undervisa om sexualiteten tillsammans med allting annat vi visste och undervisade om när det gällde medeltiden. Han såg också att detta sammanföll med att varken kvinnor eller homosexuella åtnjöt jämlikhet vid universiteten. Ökad jämlikhet för dessa grupper på det historiska området borde bidra till ökad jämlikhet i samhället – sådan var Herlihys politiska uppfattning. Konservativ, troende katolik, hängiven hemmet och familjen var han också – men i sin vilja till breddad kunskap var han en sann radikal.

Om det varit svårt att introducera kvinnoforskningen så har ansträngningarna att få ämnet homosexualitetsforskning på schemat visat sig långt svårare. Låt mig utgå från egna erfarenheter vid Brown University: 1985 hade jag ansvar för en kommitté med uppdrag att beskriva vad kursplanerna innehöll om olika minoritetsgrupper. Jag föreslog att frågor om homosexualitet skulle omfattas av vårt uppdrag. Dekanus motsatte sig förslaget med motiveringen att dessa grupper och deras mål var kontroversiella och problematiska på sätt som andra minoriteter inte var. Jag framhärdade med argumentet att detta framförallt var ett legitimt och angeläget forskningsområde.

En professor i medicin, en gammal vän till dekanus, bjöd mig då på lunch och efter allmänna samtalsämnen framkom att vad han verkligen ville veta var vad som låg bakom mitt intresse för sexuella minoriteter. Han började ställa mängder av frågor om mitt privatliv i ett försök att få reda på om min politiska aktivitet hade sin förklaring i min sexuella läggning.

Visserligen är det en dogm i amerikanskt liv att alla handlingar har sin grund i egenintresse. Men denna dogm är falsk. Det finns verkligen rättvisekrav och det finns människor som driver dem av intresse för frågan i sig. I just frågan om sexuell läggning är dock universitetens (och särskilt den rätlinjigt manliga akademins) rädsla för smitta så djup att det var mer än ovanligt att finna stöd för sådana rättvisekrav eller för närliggande krav om att forskningen skulle breddas.

Denna artikel var införd i SvD den 11 augusti 1992.

Den granskning jag utsattes för var trivial. Den orsakade ingen verklig skada för min verksamhet som lärare och forskare. Motståndet kan dock ta sig långt mer elakartade former och ifrågasätta forskares personliga integritet. Vår kommitté vid Brown gick i alla fall igenom kursplanerna för att få fram vilka resurser som erbjöds den som ville förstå homosexualitetens fenomen i historia, psykologi, biologi eller litteratur.

Sammanfattningsvis kan man säga att våra studenter inte erbjöds dessa kunskaper. Och denna kunskapsvägran – för det är vad man måste kalla detta motstånd – följdes av fördomar och orättvisor utan att man kan avgöra vad som var orsak och verkan.

Det viktigaste skälet till forskning om homosexualitet liksom kvinnoforskning är att kunskapen i sig kräver att dessa områden gynnas om samma kunskap strävar efter fullständighet. Allomfattande kunskap är ett ideal som konservativa motståndare mot dessa nya forskningsområden inte konsekvent kan förkasta medan de samtidigt hävdar att de hyllar hävdvunna värden i västerländsk filosofisk tradition.

Det är sant att denna kunskap kan medverka till att skapa studenter som är mer verkliga "världsmedborgare". Denna kunskap kommer, förstås, att ha en särskild innebörd för dem vars identitet tidigare har uteslutits från kunskapens domäner. Att sträva efter ett medborgarskap av det slaget är förstås också ett slags politisk målsättning. Men är det nödvändigtvis av ondo?

Politiska motiv har varit uttalade i flera av de största moraliska och politiska verken i västerländsk tradition, hos Platon, Aristoteles, Seneca, Spinoza, Kant för att bara nämna några. Allt sedan Aristoteles har det varit vanligt att hävda att avsikten med undersökningar i områden som gränsar till etik och levnadsregler inte bara är en fråga om teoretisk förståelse utan också om en förbättring av det politiska livet. Att litteraturvetenskapen också kan ha sociala mål har varit mer kontroversiellt, men många ledande teoretiker från Platon till Wayne Booth har hävdat att den kan och bör ha det.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Vad menar då kritiker när de hävdar att kvinnoforskning och forskning om homosexualitet är "politiskt motiverade"? Kanske menar de att dessa studier befrämjar politiska mål som är oförenliga med forskningens? Det var tydligt nog vid Brown att vi förknippade forskning med mål som jämlikhet med stöd i argumentet att tystnad om en grupp undergräver dess värdighet. Men man behöver knappast vara radikal för att ansluta sig till den synen. De som angriper dessa nya forskningsområden kan med sitt tal om politiska grunder tänkas avse att det inte existerar någon verklig undersökning här, ingen förnuftsgrundad debatt, utan enbart dogmatiska påbud ur en enda synvinkel.

Akademiska studier och forskning om homosexualitet har dock få likheter med en sådan stereotyp. Vad som är mest slående är i stället dess mångfald, i såväl frågeställningar som metoder. Pionjärarbetet utfördes av Kenneth Dover, en av detta sekels ledande forskare i ämnet antik historia och bland de minst troliga att vilja sänka forskningsnivån av politiska motiv. Trots sitt anseende hade han svårt att få förläggare till verket Greek Homosexuality. Michel Foucault påpekade då att våra moderna kategorier heterosexuell och homosexuell inte har några direkta motsvarigheter i den klassiska antiken. Den grundläggande distinktionen var i stället den mellan en aktiv och en passiv roll och att inneha den aktiva rollen var viktigare än partnerns kön.

Situationen är ungefär densamma tvärs över de humanistiska vetenskaperna. Det är som om en helt ny kontinent för forskning just öppnar sig. Konservativa kritiker målar samtidigt bilden av en snäv konformitet. De påstår t.ex. att alla forskare inom detta område själva är homosexuella, och att alla är antingen dekonstruktivister eller okritiska apostlar till Foucault. Forskningsområdena är dock alldeles för varierade för att fångas i så lättvindiga generaliseringar.

Konservativa attacker mot forskning om homosexualiteten är således inte ett försvar för klassisk kunskap eller för västerländsk filosofisk tradition. Det är fråga om angrepp på kunskap och tradition förklädda till försvar. I grunden säger dessa kritiker mycket litet om intellektuellt liv men desto mer om politik. Dessa studier är, säger de, motiverade av vissa människors lust att få tillhöra den akademiska familjen och att få sina personliga livsformer erkända som studieobjekt. Det är just detta vi motsätter oss, säger de. Men varför? Vad är argumentet? Varför stöta bort dessa människor och sky kunskap om dem?

"Följ mig" säger Den Gamla Utbildningen. "Jag är manlighet. Jag är tradition. Jag är förnuft." Men förnuft och kunskap är inte ogenomtränglig manlighet eller osårbart herravälde eller oeftergivlig anslutning till traditionen. Förnuftet är, som Platon en gång sade, en mjuk guldglänsande tråd som vi, drivna av begäret efter sanning och att förstå, skall följa försiktigt som vore det en ariadnetråd. Egenintressets girighet och rädsla hotar ständigt att brutalt skjuta den sköra tråden åt sidan.

Övers: Birgitta Ney

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 11 augusti 1992.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X