X
Annons
X
Recension

Hundens paradis Märkvärdig trilogi i mål

HUNDSVITEN. "Mitt liv som hund" från 1983 blev världsberömd genom Lasse Hallströms filmatisering. Reidar Jönsson fullbordar trilogin på ett sätt som har få motsvarigheter i svensk romankonst, konstaterar Caj Lundgren.

Efter en paus på 22 år får vi oss nu äntligen till livs den tredje och avslutande delen av ”Hundtrilogin”. Det är så upphovsmannen Reidar Jönsson själv betitlar ett av de på många vis märkvärdigare verken i samtida svensk romankonst. Under titeln på inledningsvolymen från 1983, ”Mitt liv som hund”, där han gav sig den intimaste privatpsykologin i våld efter en rad rapportböcker och politiska romaner, dolde sig en lysande reserapport från en svensk tonårspojkes medvetande i det sena 50-talet. Med en av våra samtida folkhjältar delade han namnet Ingemar Johansson, men han hade värre problem än så: fadern/sjömannen vistades mycket sällan i hemmet mellan sina långvariga arbetsresor, och den lungsjuka modern förmådde bara visa de tre barnen att hon inte orkade med dem. Att den unge hjältens psykiska stabilitet verkar svårt hotad är alltså inte förvånansvärt.

När han återkommer i "En hund begraven" har han bytt namn till Ingemar Rutger. Sitt tvång att skruva upp verkligheten i fantasi har han kvar, men nu är han inte bara psykologiskt studieobjekt och romanen är bättre komponerad och djärvare tänkt som både relationsroman och samhällssatir än föregångaren. Den börjar och slutar i Algeriet, där Ingemars hustru Anna – som han stilenligt har övertagit från sin psykiater – bedriver samlevnadsstudier maskerade till ett bisarrt biståndsprojekt och där äktenskapet nästan havererar.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X