It must be heavenIsrael–Palestina-konflikten tacklad med galghumor

Elia Suleiman.
Elia Suleiman. Foto: Triart

Likt en palestinsk Jacques Tati eller Buster Keaton rör sig den statslöse regissören Elia Suleiman i världen. I komiska, koreograferade tablåer konfronterar han frågor om exil och identitet.

Under strecket
Publicerad

Elia Suleimans tablåberättandet är besläktat med Roy Anderssons storytelling.

Foto: Triart
Annons

Redan i kortfilmen ”Homage by assassination” (1993) etablerade Elia Suleiman sig själv som metafiktiv och tystlåten huvudperson: Då en ung, palestinsk filmskapare i New York. Under de nära 30 år som gått sedan dess har han förfinat sitt uttryck och blivit en unik röst i filmvärlden. Alltid kommenterande Israel–Palestina-konflikten med omisskännlig, melankolisk galghumor. 

I det stora genombrottet ”Gudomligt ingripande” (jurypriset i Cannes 2002) skildrade Suleiman den palestinska frustrationen över ett ständigt begränsat vardagsliv. Korta, drastiska scener, kryddade med svart humor och ibland magisk realism och kretsande kring en israelisk vägspärr.  I en fullfjädrad, komisk hämndfantasi får en måltavla i helfigur liv och förvandlas till en oövervinnerlig terrorist-ninja med gloria av patroner. I en annan minnesvärd scen frågar en turist en israelisk polis om vägen. Polisen drar tjänstvilligt fram sin palestinske fånge med ögonbindel ur piketbussen: han hittar ju trots allt mycket bättre i området.

Annons
Annons
Annons