Annons
Recension

Luigi's mansion 2Marios lillebror charmar i snällt spökspel

Under strecket
Publicerad

Luigi har alltid stått i skuggan av sin mer folkkäre storebror. Mario har frontat de flesta av Nintendos största spelsläpp sedan tidigt 80-tal. Först 2001 fick Luigi spela huvudrollen, då i det charmiga spökjägarspelet ”Luigi's mansion” till Nintendo Gamecube. Den här uppföljaren bygger vidare på idéerna därifrån i ett nytt och bärbart äventyr. Tempot är långsammare och mer pusselinriktat än vad som är brukligt i Mariospel. Luigi saknar helt sin storebrors förmåga att hoppa. I stället handlar det om leta gömda nycklar, värdefulla skatter och kusliga spöken att fånga in med din dammsugarliknande spökjagarmaskin.

Få utvecklare kan matcha Nintendo vad gäller att skapa livfulla spelvärldar, och ”Luigi's mansion 2” är inget undantag. Spelet äger rum i en rad hemsökta herrgårdar som alla pyr av personlighet. Luigi själv är fantastiskt väl återgiven. Det är svårt att inte charmas av hur han på skakiga ben tassar fram genom miljöerna med ficklampan i högsta hugg. Spelet är aldrig läskigt, snarare kusligt på ”Scooby doo”-manér, och 3d-effekterna förstärker närvarokänslan utan att kännas överdrivna.

Annons
Annons
Annons