X
Annons
X
Recension

Marie-Louise Ekmans två liv En ypperligt besvärlig människa

På 60-talet var hon rebellernas favorit. Idag värmer hennes Margareta Krook-staty allas våra hjärtan – och händer. Lars Ring läser en ny bok om Marie-Louise Ekman, konstnären som blev filmskapare, som blev professor, som blev Dramatenchef.

Marie-Louise Ekman. Foto: Staffan Löwstedt

Marie-Louise Fuchs, de Geer, Bergenstråhle, Ekman. Hennes radda namn reser sig som en färgstark totempåle upp ur vardagen. Flickan, radikalen, konstnären, filmskaparen, dramatikern, konstprofessorn och Dramatenchefen står på varandras axlar. Hon har använt sitt liv åt att undkomma borgerligheten, flytt för sitt liv från den goda smaken. Hon byter namn och roll, som är hon livrädd för stillaståendet. Som är hon besatt av förändring, utveckling och att göra dramatik av alla konflikter hon har sett sopas under mattan. Ut på golvet ska det, kletas på duken eller fästas till ord. Gärna naivistiskt, gärna medvetet barnsligt. ”Barn säger aldrig att lek inte lönar sig” har hon sagt apropå konstnärliga värden. Skapandet är ett verktyg att skruva itu världen.

Marie-Louise Ekman har hunnit bli 70+ och har slutat som Dramatenchef. Nu ska hon ännu en gång byta bana, bli frilans igen. Kanhända ska hon fila en aning på sin roll som besvärlig människa. Den fick möjligen en törn under åren som framgångsrik Dramatenchef, en position som hon gav sig på att sabotera genom att spela in "Den dramatiska asylen" – en ironisk seriefilm på 50 delar om en teatral arbetsplats, fotad med mobiltelefon. En skröna om krocken mellan makt och konst, bladguld och ångest. Den ligger ännu på Dramatens hemsida: ett taggigt verk om att vara chef.

Marie-Louise Ekman.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X