Annons
Recension

BefrielsenMaria Svelands pappfigurer imponerar inte

Maria Sveland romandebuterade 2007 med ”Bitterfittan”.
Maria Sveland romandebuterade 2007 med ”Bitterfittan”. Foto: ANDERS WIKLUND/TT

Ämnet - våld mot kvinnor - är angeläget. Men den litterära gestaltningen brister, författaren Maria Sveland har inte lika mycket att komma med som debattören.

Under strecket
Publicerad

När trumfar innehållet formen i en roman? Är det när ämnets angelägenhetsgrad är så pass hög att det spelar mindre roll hur den är skriven? Är det i så fall kanske när en roman skildrar utbredningen och konsekvenserna av sexuellt våld mot kvinnor? Instinktivt vill man ju svara ”ja” på en sådan fråga, men det går tyvärr inte. Maria Svelands ”Befrielsen” handlar om det aldrig upphörande våldet mot kvinnor och deras kroppar, och att det är viktigt att skildra även skönlitterärt kan ingen människa med förnuftet i behåll förneka. Men en roman måste vara något mer än en debattartikel, och även om det finns exempel på litterärt intressanta pamfletter så hör inte Svelands bok dit.

Som romanförfattare befinner sig Maria Sveland i en nedåtgående spiral. Uppföljaren till genombrottsboken ”Bitterfittan”, ”Att springa”, hade en energi och en vitalitet som i rätt hög utsträckning kompenserade för brist på språklig finess – man ska akta sig för att alltför hastigt avfärda raseriets potential som litterär kraft. Men redan i förra romanen, ”Systrar & bröder”, blev det tydligt att den skönlitterära författaren Sveland inte har så mycket mer att komma med än det debattören Sveland har. Det är förstås inget problem i sig, folk får skriva vilka böcker de vill med vilka syften de vill, men det är ett problem för litteraturen när den blir programmatisk och mässande: den blir helt enkelt inte bra.

Annons
Annons
Annons