Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Shirley Valentine Maria Lundqvist imponerar som upprorisk köksmaskin

”Shirley Valentine” av Willy Russell på Maximteatern med Maria Lundqvist.
”Shirley Valentine” av Willy Russell på Maximteatern med Maria Lundqvist. Foto: Sören Vilks

Shirley Valentine

Genre
Teater
Regi
Edward af Sillén
Medverkande
Maria Lundqvist
Var
Maximteatern
Text
Willy Russell

Översättning: Edward af Sillén Scenografi: Lars Östbergh Kostym: Sigge Avander

Willy Russell, numera internationellt framgångsrik dramatiker, var en gång damfrisör med egen salong. Det var där, får man anta, som han fick inspiration till sina populära rollfigurer Rita och Shirley. Den förstnämnda är just en lågutbildad damfrisörska som bestämmer sig för att studera vid universitetet, den andra en frihetsberövad hemmafru som genomlider en magnifik 50-årskris.

Shirley Bradshaw, som hon heter som gift, har nu äntrat Maximteatern via Maria Lundqvist. Där står hon framför diskbänken och förbereder middag till maken som blir galen om inte maten står på bordet när han kommer hem. Hon använder en vägg som samtalspartner och peppar upp sig med en försvarlig mängd vin. Hon har nämligen fått en charterbiljett till Grekland av en väninna men vågar inte berätta det för maken. Och inte ska väl hon bli del av världen.

Russell skrev monologen redan 1986, den var då rätt djärv med sina utläggningar om klitorisorgasmer. Shirley, den en gång så upproriska, har blivit petrifierad. Mobbad av andras sociala inskränkthet. Hon längtar efter att få skälva av livslust, men maken kan ju inte själv steka sin torsdagskotlett.

Annons
X

Maria Lundqvist ger mycket skickligt Shirley själ och förmedlar hennes bara aningen bittra sarkasmer om grannarnas moralregler. Shirley småskrattar ofta, mest som skydd för sina egna insikter. Edward af Sillén har nyöversatt, och regisserat, och då piggat upp texten till svensk samtid.

Helheten är charmigt avslappnad, replikerna sitter perfekt. Lundqvist rör sig vant mellan spis, kylskåp och matbord som en pratsam köksmaskin. Åskådaren behöver bara luta sig tillbaka och njuta. Igenkänningen bland publiken verkar vara stor – jublet är högt för vart och ett av stegen till upproret och friheten som stavas sol, mer vin och en man vid namn Kostas.

Iscensättningen är lång, nästan tre timmar med paus, och har strykmån, men den är lätt att gilla, oavsett kön. Vem har inte ett vanedjur inom sig, som klamrar sig fast vid räddhågsna rutiner? ”Shirley Valentine” är försiktig feminism om rätten att få njuta. Plus ett budskap om att skippa lutherskt självförtryck. Bryt upp, bryt upp – för att citera Karin Boyes dikt. Innan allt är för sent.

Maria Lundqvist ger mycket skickligt Shirley själ. Foto: Sören Vilks
Annons

”Shirley Valentine” av Willy Russell på Maximteatern med Maria Lundqvist.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 2

Maria Lundqvist ger mycket skickligt Shirley själ.

Foto: Sören Vilks Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X