X
Annons
X

Maria läste Artur tillbaka till livet

Det finns en minnesbild jag inte glömmer, och den är inte min - den var Maria Wines. Den daterade sig till en vinterdag 1936-37 och scenen var en tvårumslägenhet på Vesterbrogade i Köpenhamn. Artur Lundkvist och Maria Wine hade just gift sig i Rådhuset efter en kort, intensiv förälskelse. Lyan blev deras första egna tillflykt; han - redan uppmärksammad ung svensk författare - satt hemma och hamrade hela dagarna, hon arbetade som kontorist på Houlbergs Pølsefabrik, vantrivdes, uthärdade inte stanken av varmt blod som trängde sig in överallt. Grät mycket, och ännu mer när chefen skällde och var oförskämd. Längtade bara hem till Artur... "Så en dag när jag kom såg jag på Arturs rygg att han mådde bra. Jag vill också skriva, utbrast jag nästan avundsjukt. Han svarade bara: Ja men det ska du göra."
Varför berättade hon detta? När? I december 2000; hon var 88 då, Artur hade varit död i nio år och minnet var 64 år gammalt. Outplånligt; det var så det hade gått till när hon blev författare - så småningom en av
våra finaste kärlekslyriker. Det året, 2000, utkom en mer än 500-sidig pocket med ett stort urval av hennes dikter, och den visade just det - vilken stark, konsekvent poet hon med tiden blev.

Men varför berättade hon? Jag hade frågat henne om den avgörande impulsen eller stunden då hon bestämt sig, och det hade alltså inget att göra med något hon läst, inget som Artur hade sagt - bara detta: åsynen av hans rygg. På ryggen syntes att han mådde bra, och i detta på mjukdanska framsagda "mådde bra" låg ingen trivselmässig banalitet: på ryggen såg man att han var ett med sig själv, gjorde det han skulle göra, det han var ämnad till. Och hur han då svarat henne, i självklar förvissning, med största förtroende: Ja men det ska du göra.
Det var alltså då. I lägenheten på Vesterbrogade skrev Maria Wine sin första dikt. Till mig sa hon: "Tack vare Artur blev det något av mig."
Och tack vare Maria kom Artur tillbaka till livet den där hösten 1981 sedan han fallit ihop; medvetslösheten varade sex veckor, läkarna gav
inget hopp. Dag ut och dag in satt Maria där, läste för honom, pratade med honom, sjöng danska barndomsvisor. Återkommande läste hon sin egen "Vakna skogsjö", stavad just så, en av Arturs favoriter.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X