X
Annons
X

Steve Sem-Sandberg: Mare Kandre hade bråttom att få fram bilden

Jag läste Mare Kandres roman "Bübins unge" för första gången i en hyrd stuga i Västra Ämtervik i Värmland på sommaren 1988, precis ett år efter det att den utkommit. En mig närstående person arbetade den sommaren med fornminnesinventering men hade börjat utveckla starka ångestkänslor under och inför de långa vistelserna i skogarna runt om. Det var i en tilltagande stämning av oro och betryck men också med stigande fascination som jag följde Kandres berättelse om den uppväxande flickan – "Kindschen" kallad enda gången hennes namn nämns i boken – och hennes kusliga fångenskap i kropp och kön och landskap.

Flickan berättar själv i boken om sin vistelse i ett ensligt hus tillsammans med en man och en kvinna, Bübin och Onkel. Under oklara omständigheter lämnar Bübin och Onkel huset och i deras ställe anförtros hon ett barn, en flicka, kallad Ungen. Hur Ungen hamnar i flickans vård förklaras aldrig. Karaktäristiskt för Kandre, här som i många andra böcker, är avsaknaden av konkreta orsakssamband. Enskilda händelser följer aldrig logiskt på varandra, utan associationsvis: ibland genom ett slags metaforiska överföringar från bild till bild. I en scen beskrivs hur flickan får sina första menstruationsblödningar. I en annan hur Bübin besöker något som kan vara en läkarmottagning inne i staden. I en tredje scen hur en kvinna kallad Dordis syster går förbi utanför trädgårdsporten – synligt höggravid. I en fjärde finns bara Ungen där.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X