Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Marcus Dunberg: Välj dina vänner efter plånboken

I skrivande stund sitter jag och planerar en skidresa till Alperna tillsammans med en brokig skara kompisar. Det är inte helt enkelt. Många viljor – och framförallt – många olika storlekar på plånböckerna. Först ska det beslutas om destination. Det kanske enklaste momentet, men ändå inte friktionsfritt eftersom olika skidorter i olika länder kostar olika mycket. Både att ta sig till, men också själva uppehället.

Annons

Alltifrån boende och restauranger till liftkort varierar stort i pris beroende på land och skidort. Efter det ska flygresan bokas. För vissa kompisar är de smidigaste avgångarna det enda som räknas, medan andra gärna tar en mindre bekväm – men billigare – avgång. Redan månader före avfärd uppstår gnissel och dålig stämning i den Whatsapp-slinga där allt planeras. 

Efter flygbokningen kommer den verkliga utmaningen: val av hotell. Somliga vänner kan endast tänka sig det absolut lyxigaste och det ska inte vara vilket femstjärnigt skit som helst, utan just DET hotellet. Priset är helt ointressant. Sedan följer en fallande skala via mindre dyra femstjärniga hotell, vidare till fyrstjärnigt för att sedan landa på så kallade sporthotell.

Det underlättar och är förstås trevligt om alla bor på samma hotell, men ekvationen blir omöjlig. Än så länge är inget hotell bokat.

Väl framme på skidorten uppstår nästa problem: offpist-åkning med guide eller piståkning utan guide. Och så den verkliga vattendelaren: helikopterlyft eller inte? För vissa, lite mer välbeställda vänner, har skidåkning blivit lika med helikopter. ”Vispen” är lika självklar som matsäcken i Lindvallens värmestuga. Utan visp inga skidor. Då får det vara.

Slutsatsen av detta är att det bara går att ha vänner i samma ekonomiska situation. Inte fattigare och inte rikare, utan med samma plånboksstorlek. I skidresegruppen befinner jag mig någonstans i det ekonomiska mittspannet – den mest otacksamma positionen. Jag irriterar mig på både lyxivrarna och sporthotellsgänget. Lösningen för framtida resor blir att frikoppla vännerna både i toppen och i botten. Kvar blir ett betydligt mindre gäng på mitten. 

Det är nödvändigtvis inte dem jag är bäst kompis med eller tycker mest om, men vi har i alla fall ekonomin gemensamt.

Även hemma i vardagen är det enklare att umgås med människor i samma privatekonomiska segment. Det är bara stressande att sitta hemma hos en kompis och bli serverad årgångsviner och mat tillagad av en av Sveriges mästerkockar. Allt är perfekt, men man kan ändå inte riktigt njuta. I bakhuvudet skaver tanken: ”jaha, hur ska jag nu kunna återgälda den här generositeten?” Samma problem uppstår i fattigänden av vänskapskretsen: man sitter där i något rökelsedoftande krypin, äter fläskfilé och dricker sydafrikansk syrah. Tanke ett: ”vad gör jag här?” Tanke två: ”de här människorna har jag inte lust att bjuda på Alba-tryfffel och barolo.” De kommer dessutom bara att bli stressade och uppleva att de hamnar i skuldläge. Obekvämt för båda parter.

Vi får se hur det blir med skidresan. Och med framtida umgänge.

Till Toppen