SvD Perfect Guide
Annons

Marcus Dunberg: ”Sverige är troligen det minst rasistiska landet i världen”

Foto: IBL
Text: Marcus Dunberg - 23 september 2018

Politik i allmänhet och valkampanjer i synnerhet är berättelser om Sverige. Olika partier och olika politiska läger berättar skilda, ofta helt motsatta, historier som alla ska spegla verkligheten. Här finns berättelserna om landsbygd och stad, utanförskap och innanförskap, svenskhet och osvenskhet, kaos och ordning. Syftet med berättelserna är förstås att väcka hopp alternativt uppgivenhet och därmed vinna röster.

Den mest dominerande berättelsen hela den föregående mandatperioden var troligen den om det rasistiska och främlingsfientliga Sverige. Utan empiriskt stöd vågar jag påstå att den berättelsen fått mer utrymme än den motsatta, det vill säga berättelsen om det öppna och toleranta Sverige. Historier om mörker och elände är, dramatiskt sett, mer tacksamma än de om ljus och lycka. Förklaringen finns i Sverigedemokraternas framgång. Ju mer SD ökar, desto fler blir berättelserna om det rasistiska och främlingsfientliga Sverige.

Men är de sanna?

Min verklighet är att jag överallt och ständigt möts av invandrare som kommit hit för 30, 20, tio eller för bara några år sedan. Det är pedagoger på barnens förskola, taxichaufförer, läkare, vård- och butikspersonal, men även entreprenörer och företagsledare. Alla är de del i ett fungerande Sverige med olika nationaliteter, religioner och kulturer som samverkar och lever sida vid sida. Detta är det Sverige som de flesta av oss lever i varje dag.

Annons
Annons

Jag ser mig omkring och det tuffar på relativt friktionsfritt. Om svensken verkligen vore så rasistisk och främlingsfientlig som vissa medier och politiker vill påskina skulle samhället inte fungera. Med tanke på hur många nationaliteter man möter under en dag, nästan varsomhelst i Sverige, måste det vara fullständigt outhärdligt att vara rasist 2018.

Sverige är troligen det minst rasistiska landet i världen. Det är viktigt att påminna om det. Knappast något annat land har – under så många decennier – visat samma öppenhet, generositet och tolerans som Sverige och svenskarna. Särskilt sett till flyktingmottagande i förhållande till invånarantal.

Ändå alla dessa kampanjer och initiativ som syftar till att ”krossa rasismen”. Jag ser dem som en bekräftelse på att svenskar är rasister – annars skulle väl propagandan vara överflödig, eller?

Jag är överlag för en generös invandringspolitik och anser att Sverige har blivit ett bättre land med många olika nationaliteter här. Ändå väcks tanken allt oftare hos mig själv: kanske är jag rasist trots allt? Det hela påminner om hypokondri. Man inbillar sig att man är allvarligt sjuk och ju mer man läser om symptomen desto mer övertygad blir man att det kommer sluta med döden.

Jag är urbota trött på berättelserna om det rasistiska Sverige – som främst kommer från vänsterhåll, ska sägas. Jag finner dem också förolämpande (ja, även vita män har rätt till den känslan). Rasismen och främlingsfientligheten finns, men berättelserna har de facto förändrat väldigt lite. De stora problemen är kopplade till utanförskap och brist på integration – inte till rasism. Och framför allt, oavsett regeringsbildning, dags att börja skriva berättelsen om det öppna och toleranta Sverige.

Foto: IBL

Annons