Annons
Krönika

Per Wästberg:Marcel Proust är den bästa av alla vårdcentraler

Det var aldrig en fråga om att bilda sig – skriver Per Wästberg om sina läsupplevelser under ungdomsåren. Utan bara om lusten att över vallgravar, murar och stängsel tränga in på känslans inre borggårdar. In bland osedda bilder som med ens blir igenkännliga.

Publicerad

Tomas Tranströmer, Bo Grandien och jag förblev nära vänner sedan tonåren. I den åldern såg vi litteraturen som en lögn som hjälpte oss att få syn på sanningen. Genom läsningen fick vi – mer än ute i ”verkligheten” – tillgång till våra känslor och till andra människors dolda djup och inre sammanhang.

Ja, litteraturen blev vår skamlösa hänförelse, vårt djupaste allvar. Den krävde en rörelsefrihet som vi fick skaffa oss på eget bevåg. Den läste oss såsom vi läste den. Ett tonfall, en ordmusik öppnade det osedda – och ett bärnstensljus lyste upp svartvita sidor. De stora texterna fullbordas aldrig, de öppnar sig på nytt i läsarens tolkning av förskjutningar och speglingar. Då behövs inga handböcker och förklaringsberg.

Marcel Proust

Foto: TT/IBL Bild 1 av 3

Marcel Proust

Foto: Lebrecht/IBL Bild 2 av 3

Virginia Woolf

Foto: GL Archive / IBL Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons