Annons
X
Annons
X
Foto: Daniella Backlund

Den oändliga turnén

Björn Hellberg är inofficiell Sverigemästare i boksignering. Medan andra författare suckar sig igenom läsarträffarna sätter den folkkäre 72-åringen en ära i att göra varje möte unikt. SvD följde med under sommarens signeringsturné.

Den som strosar längs Adelsgatan i Visby i början av augusti kommer förr eller senare att lägga märke till en grånad man uppflugen på ett hemmasnickrat podium. Den lilla estraden utanför Wessman & Petterssons bokhandel består av träpallar som staplats ovanpå varandra och klätts in i linoleum-matta.

Ovanpå denna plattform står ett bord draperat i en blommig duk. Och ovanpå detta bord står prydligt uppradade boktravar mellan vilka den folkkäre upphovsmannen tittar ut. Den som mot förmodan inte känner igen 72-åringen från tv kan läsa affischen i skyltfönstret.

BOKSIGNERING. 5/8-11/8.

Kom och träffa

Björn

Hellberg

som signerar

Dödsdrycken

Björn Hellberg. Foto: Daniella Backlund

En medelålders man i röda shorts och pikétröja närmar sig bordet.

– E det här om tennis?

– Nej, svarar Björn Hellberg vänligt.

– Jag har skrivit 23 böcker om tennis men det här är en deckare, min senaste. Den kom i juni den här.

Han är van. Få har missat att han är tennisorakel och Ingvar Oldsbergs sidekick; färre vet att han skriver deckare.

– Utspelar den sig på Gotland?

– Nej, mer i fiktiv västkustmiljö.

Trots de negativa beskeden slår mannen till.

Björn för noga statistik över hur många böcker han säljer under sina signeringar. Foto: Daniella Backlund

– Tar du swish?

Björn Hellberg förklarar att man betalar inne i butiken. Inte med just swish, men både kontanter och kort går bra. Sedan följer en ordväxling om tennis. Björn Hellberg har fått genomlida några sådana genom åren. Han skulle aldrig ge sken av att vara besvärad men okvalificerat kallprat om hans favoritsport kan ge upphov till viss huvudvärk. Lyckligtvis visar sig mannen på andra sidan bordet tillhöra de initierade. Han har rentav spelat mot den store australiensaren Roy Emerson, om än under ett företagsjippo.

– Då får det bli något med tennisanknytning, säger Björn Hellberg uppspelt.

Han klickar fram spetsen på kulspetspennan.

– Göran med G?

Mannen nickar.

– Man vet aldrig. Jöran Persson, ja inte den rundlagde före detta statsministern, men Erik den fjortondes sekreterare, han stavade med J. För övrigt en väldigt ond man. Så…

Björn håller upp boken med försättsbladet uppslaget. Det påminner om när ett barn visar upp en teckning.

– Så här blev det.

”En dräpande forehandsserve på en vass tennisprofil.”

Mannen nickar belåtet, tackar och försvinner in i butiken för att betala.

Inne på bokhandeln i Malung bjuds Björn på en alkoholfri drink. Foto: Daniella Backlund

Björn Hellberg är inte ensam om att signera sina verk, men han är tveklöst den svenska författare som tar sig an uppdraget med störst entusiasm. När hans kollegor möter läsarna rör det sig oftast om något pliktskyldigt entimmesevent som förlaget propsat på. Björn Hellberg signerar däremot åtta timmar åt gången. Av helt fri vilja. Han till och med signeringsturnerar.

Under julruschen flänger han runt mellan landets bokhandlar och varje sommar ger han, i sällskap av hustrun Inger, sig ut på vägarna för att möta läsarna. Det här årets odyssé har bland annat fört paret Hellberg till orter som Lysekil och Malung. Björn signerar i större städer också, särskilt i samband med högtiderna, men det är ”bortom allfartsvägarna” som en Hellberg-signering smäller högst. Visby innebär målgång för sommarens turné. Björn signerar sju dagar i rad. Vardagar klockan 10-18, lördag 10-16 och söndag 12-16.

Visby är sista stoppet på sommarens signeringsturné. Foto: Daniella Backlund

Dag ett bjuder på perfekta signeringsförhållanden. 19 grader och molnigt. Väder som får både öbor och sommargäster att välja bort strandhäng till förmån för Visbys kullerstensbelagda shoppingstråk där Björn Hellberg häckar.

Ännu en man nalkas hans bord.

– Jaha. Och du har rest från Göteborg?

– Där är jag inte ofta, svarar Björn. Du tänker kanske på min kollega Oldsberg? Jag bor själv i Laholm.

Dagen kommer att bjuda på den sedvanliga blandningen av missförstånd, artighet, och kallsnack. I vanlig ordning ska någon skeptiskt tumma på hans bok och fråga: ”Jaha, är den bra den här?” I vanlig ordning kommer en handfull engagerade läsare ondgöra sig över att Sten Wall, kriminalkommissarien som är huvudperson i Björns böcker, ännu inte fått ihop det med Ulla. Och i vanlig ordning kommer författaren att ha överseende med allt och alla.

Det fanns en tid då Björn Hellberg befann sig på andra sidan signeringsbordet. 1963 gjorde han lumpen som flottist. 19-åringens stabsskepp Marieholm låg för tillfället förtöjt vid Djurgårdsvarvet i Stockholm när Björn läste i dagstidningen att idolen Stieg Trenter skulle signera sin nya bok ”Dvärgarna” vid en boklåda på Kungsgatan.

Björn ordnade permis och tog sig dit. När han siktade giganten i brun kostym fick han puls.

Tvärtemot andra författare tycker Björn Hellberg om signeringarna och mötena med sina läsare. Foto: Daniella Backlund

Vad han sade minns han inte, för det var han alltför nervös, men han minns att han uttryckte sin beundran. Trenter var vänlig och tillmötesgående, kändes genuin. Björn berättade inget om sina egna litterära ambitioner. 19 år gammal hade han skrivit fyra deckare, samtliga refuserade. Men skribent var han redan; det kunde ingen ta ifrån honom. Som flitigt anlitad frilansare skrev Björn både tennisreferat och bokrecensioner.

Efter att ha fått sin bok signerad räckte Björn darrhänt över ett tidningsurklipp, en färsk anmälan av ”Dvärgarna” i Laholms Tidning. På väg därifrån sneglade han över axeln och såg hur idolen girigt sög i sig hans text. Väl ute ur butiken bläddrade han febrigt fram till försättsbladet. ”Con salute, Björn!” hade Trenter skrivit.

Mötet gjorde Björns övertygelse än starkare. En dag var det han som skulle sitta där! Redan som tioåring hade han underhållit sina klasskamrater med hudknottrande följetonger och vid 15 års ålder var hans första kriminalroman ”En bok bland lindar” klar. Manuskriptet blev unisont refuserat men förläggaren Märta-Stina Danielsson skickade i alla fall ynglingen några uppmuntrande ord. Björn hade via sitt flitiga idrottande anammat en skam-den-som-ger-sig-attityd; och den inställningen skulle han få användning för. Han behövde göra ytterligare åtta försök innan förlaget Rabén och Sjögren antog ”Gråt i mörker”, en kriminalroman med kriminalkommissarie Sten Wall och dennes hemvist Staden - en fiktionaliserad noir-variant av Björns hemort Laholm - i huvudrollen. När boken kom ut 1981 hade Björn Hellberg hunnit bli 37 år gammal.

Björns första kriminalroman om kriminalkommissarie Sten Wall kom ut 1981. Foto: Daniella Backlund

Författarkarriären tog fart i takt med att han blev folkkär i slutet av 1980-talet. Efter att ha vunnit frågesportprogrammet På spåret fyra år i rad fick han rollen som Ingvar Oldsbergs ständige bisittare – men också betydligt fler läsare. I och med försäljningsframgången ”Dråpslaget” från 1992 började Björn Hellberg bli efterfrågad även utanför sina hemtrakter. Det var i den vevan som långväga bokhandlare började höra av sig. Kunde Björn tänka sig att komma och signera?

Om han kunde! Björn, som tillbringade årets fyra första månader ensam på kammaren, hade ett uppdämt behov av att socialisera. Det var smickrande, nästan overkligt, att få träffa dem som löst biljett till hans fiktiva värld. För dem var Staden lika verklig som för honom, och Sten Walls eftersatta kärleksliv angick också dem.

”Om jag ändå ska tillbringa arbetsdagen här kan jag lika gärna signera”, resonerade Björn och bad bokhandlarna om förlängda ”öppettider.” Samtalen med läsarna var högtidsstunder för honom, och de tidsfickor som uppstod däremellan kunde användas till att fabulera ihop nya intriger. Efter några år av sporadiska signeringar föddes en idé. Varför inte en turné? Kunde popstjärnor följa upp sina verk så kunde väl han.

Andra dagen i Visby kisar Björn Hellberg oroligt mot den gråvirvlande himlen. I Leksand (54 sålda böcker) och Falun (73) ställde den ”subtropiska hettan” till det. Folk ratade honom till förmån för svalkande bad.

Ibland sitter Björn själv långa stunder men uthålligheten lönar sig för försäljningen. Foto: Daniella Backlund

– Värme drar ned siffrorna men det är regnet som är signeringarnas verklige fiende. Blir det bara duggregn kan jag sitta kvar under markisen, men friskar det på blir jag tvungen att gå in.

Det är inte kö hela tiden. De självpåtagna maratonpassen innebar att exklusiviteten urholkas. När vädret dessutom är dåligt kan det hända att Björn sitter solo vid sitt bord långa stunder. Denna ensamhet bekommer inte honom, men den kan te sig skorrande för utomstående betraktare, särskilt som han inte tillåter sig att läsa en tidning eller fippla med mobiltelefonen. Han bara sitter där. Det är en hederssak. Tidningsläsande och mobilkollande kan skrämma presumtiva läsare på flykt.

I Visby får hans uppenbarelse flanörerna att stanna i steget. De som lägger märke till honom för första gången utbrister: ”Men det är ju han!”. De som ser honom för andra eller rentav tredje gången säger istället, inte utan medlidande: ”Men titta, han sitter där fortfarande!” På internet finns ett flertal diskussionstrådar som berör Björn Hellbergs förment glesbefolkade signeringar och på Facebook har det till och med bildats stödgrupper som uppmanar folk att göra den arme stackaren sällskap.

Synd om honom är det emellertid inte. Förhoppningen i Visby är att, precis som ifjol, bli av med de 700 exemplar av ”Dödsdrycken” som bokhandlaren Roland Salemark beställt hem. Lyckas Björn med det blir han troligen Wessman & Petterssons bäst säljande författare under året. Igen. Den gotländska deckardrottningen Mari Jungstedt signerar förvisso betydligt fler böcker per minut, men med sina generösa öppettider vinner Björn Hellberg i längden.

När ingen uppehåller Björn sitter han bara där, han läser inte tidningen och fipplar inte med mobilen då det kan skrämma bort möjliga läsare. Foto: Daniella Backlund

Hans förläggare Kristoffer Lind brukar konstatera att ska Björn signera klockan elva, då är han på plats klockan nio för att värma upp. Det är förstås ett skämt men påståendet säger en del om 72-åringens inställning. Äter han över huvud taget så gör han det på sin post. Vid tolvtiden kikar bokhandlaren Roland Salemark ut för att fråga hur Björn vill göra med lunch.

– Jag tror jag skippar det.

– Men något måste du få i dig! Jag köper en sådan där baguette, med färskost och kalkon.

– Det blir för mycket.

– Jag kan dela i två halvor. När vill du ha den i sådana fall?

– Ett ungefär. Och kanske en kopp kaffe då också om man kan få.

Efter lunch kommer en kvinna vid namn Inger fram.

– Min fru heter också Inger, säger Björn. Men vet du, jag läste någonstans att de senaste fem åren är det inte en enda person som döpts till detta vackra namn i Sverige.

Björn försöker ta varje möte ”på volley” och anpassar så långt det går bemötande och hälsning efter person. Hemort, specialintressen, kommande bemärkelsedagar … sådan information extraheras för att omvandlas till en skräddarsydd hälsning.

Och Björn Hellberg skäms, alltså verkligen skäms, när han inte förmår sätta namn på ett ansikte han känner igen. För att inte såra någon säger han vid sådana tillfällen: ”Jag känner så väl igen dig, men vad är det nu du heter igen?”

Inte heller den dagliga drösen selfies tycks göra honom irriterad, inte ens om de inkluderar ett flertal hundar. Foto: Daniella Backlund

Han har inget tak för hur många böcker han signerar per person och sätter sin kråka på såväl t-shirts som tennisbollar; bara man frågar snällt. Inte ens den dagliga drösen selfies tycks göra honom irriterad. Möjligheten att ta en gratis-souvenir med mobilen förintar incitamentet att köpa hans bok, men Björn ställer upp ändå. En kvinna, som är i Visby för en hundutställning, frågar om han kan tänka sig att posera tillsammans med hennes vallhund. Visst. Snart letar även väninnornas jyckar sig in i bilden, och till slut står en trängd deckarförfattare där med ett mindre hunddagis i koppel.

– Så, säger han med fotoleendet i avtagande. Så, nu… nu räcker det.

Andra skribenter är mer restriktiva vid signeringar. Den amerikanske sci fi-författaren Neil Gaiman har till exempel formulerat 19 förhållningsregler som han ber sina läsare ta del av. En av dessa punkter berör det välmenande men enerverande kallpratet:  ”I början av turnén är svaret på ’har du ont i handen’ nej. I slutet av turnén är svaret antagligen ja.”

Förslitningsskador är ett gissel. Den australiensiske fantasy-författaren Trudi Canavan har fått ge upp sin favorithobby stickning till följd av alltför idogt signerande. Hennes uppmaning till läsare som tar med sig hela boktravar : författare är också människor!

Kultförklarade Terry Pratchet (1948–2015) var mer krass än så:

”I would like to apologise to the relatives of the fan who gave me 29 books to sign in Odyssey 7, Manchester. I'm a little twitchy towards the end of a day of signing and did not mean to kill and eat him."

Dagens signering resulterade i 105 sålda böcker, varav två ljudböcker. Foto: Daniella Backlund

Men i framtiden kanske författare slipper omaket? Nja. Gutenbergsparentesen må snart vara över, men boksigneringarna verkar följa med in i nästa epok. I USA har digitala boksigneringar blivit populära. Tekniska lösningar som Authorgraph ger författarna möjlighet att signera e-böcker och den populäre författaren HP Mallory höll nyligen en helt virtuell boksignering. Får företeelsen spridning kan författarna snart säga adjö till påfrestande signeringsturnéer.

Björn Hellberg grimaserar när jag frågar om han kan tänka sig att signera digitalt.

– Det där kommer jag aldrig att ge mig på! Usch nej. Jag är alldeles för stupid tekniskt, dessutom är ju hela poängen att möta läsaren.

Vi ses på fisk- och skaldjursrestauragen Bakfickan vid Stora Torg i Visby. Krogen, som har blivit ett stamhak för Björn och hans fru Inger, är semestersorlig. Det är lågt i tak. Menyn är skriven på griffeltavlor. Kulörta lampor på uteserveringen där kön framför hovmästaren ringlar längre och fetare än vad Björns någonsin gjorde under dagen.

Ändå är författaren nöjd med dagens värv.

– 103, säger han när han drar ut en pinnstol och slår sig ned.

– 103 blev det till slut, ja. Och så två ljudböcker.

– Vad bra, säger Inger som sitter bredvid.

– Det är som i Västervik.

– Nej. I Västervik kom jag upp i 105.

Björn och Inger beställer Toast Skagen. Och så varsin kall fatöl till det.

Åtta timmar har Björn Hellberg suttit vid bordet. Jag frågar honom hur han orkar.

– Jag är uthållig, har bevakat tennismatcher som pågått i femton timmar så jag har inga bekymmer därvidlag.  Jag fick nackspärr en gång när jag såg på tennis men signeringarna har inte gett mig några men.

Det handlar också om respekt för den ”symbios” han som författare ingår i, förklarar han.

Björn har också fans från den yngre generationen. Foto: Daniella Backlund

– Förlaget, läsarna, bokhandlarna och jag, vi är en enhet. Jag vill inte uppfattas som att jag sitter på en piedestal.

Den hållningen tar sig fysiska uttryck. Scenen på Adelsgatan är anpassad så att författaren ska möta sina läsare precis i ögonhöjd, så att det inte blir von oben.

– Jag försöker vara lyhörd inför vad läsaren vill ha, fortsätter Björn.

– Sedan är jag väldigt noga med stavningen.

Ändå har det blivit några malörer. Som för femton år sedan då turnén inleddes i småländska Anderstorp, på Arvidssons bokhandel. När Björn skulle ange ort och datum råkade han skriva Arvidstorp istället för Andersstorp. Läsaren tyckte enbart att det var roligt men Björn ältar ännu fadäsen.

Likaså grämer han sig över att behöva återanvända formuleringar, som den ständigt återkommande ”mordiska hälsningar”. Helst skulle han variera sig i det oändliga.

– Fast Björn, du är rent otrolig på att variera dig, säger Inger. Du får verkligen människor att känna sig sedda. Tillgodoser deras önskemål gör du också.

Björn nickar och tar en klunk av sin öl, vilket får delar av skumkronan att fastna i mustaschen.

– Jag har inga servitut utom ett: jag kan inte förhärliga mig själv. Jag vill inte pådyvla läsarna en åsikt.

När folk frågar om hans senaste bok är bra svarar Björn alltid likadant. ”Det kan diskuteras.” Och om någon ber honom att skriva under med ”världens bästa deckarförfattare” så säger han nej. Ödmjukheten sitter djupt. När Inger frågar honom om han någon gång skrivit ”Con salute”, hälsningen Stieg Trenter en gång riktade till Björn, rycker han till.

Hustrun Inger följer med sin make på sommarturnén, medan Björn signerar ägnar hon sig åt sightseeing. Foto: Daniella Backlund

– Nej, nej! Jag skulle aldrig snylta på den store mästarens signum.

Efter varmrätten, makarna Hellberg äter båda stekt strömming, pratar de turnéminnen. Björn berättar om en signering vid Hötorget. Jäktade förbipasserande, som bara skymtade honom i ögonvrån, tog honom för en tiggare och gav honom några mynt. Händelsen de har allra roligast åt inträffade i Umeå 2005 när Björn signerade sin bok ”Dominans”. En dag kom en man fram, ”till synes helt normal.”

”Jaha,” sa Björn efter inledande småprat. ”Då får du välja omslag”. Boken fanns i tre utgåvor: med Björn poserandes i röd, grön eller gul kavaj på omslaget.

– Då blev mannen alldeles kritvit i ansiktet, vet du. ”Nu, nu, nu är det så att jag måste gå ut och ta ett piller,” sa han. En halvtimme senare återvände han, ansiktsfärgen hade vid det laget återvänt till det normala. ”Nu har jag gjort mitt val,” sa han. ”Efter noga övervägande så tar jag en grön!”

Inger kiknar av skratt. De ser ömt på varandra. Signeringsturnén har blivit ett sätt att kombinera nytta med nöje. Medan Björn, som ändå aldrig varit särskilt bra på att vara ledig, tillbringar dagarna på signeringspodiet kan Inger ägna sig åt sightseeing. I Falun fick den pensionerade journalisten – Inger och Björn träffades på Laholms tidning på 70-talet – en personlig guidning på Ernst Rolf-muséet, och i morgon ser hon fram emot att utforska Gotland med bil. Det har varit en lyckad turné, för dem båda.

Skylt utanför bokhandeln i Leksand. Foto: Daniella Backlund

2007 skrev författaren Åsa Larsson en krönika i Aftonbladet om en deppig signering i en mindre ort. Hon återgav ett replikskifte med en bokhandlare som reagerade med bestörtning när Larsson förklarade att hon ogärna signerade.

”INTE? Det borde du. Björn Hellberg gör hur mycket signeringar som helst. Det är därför han är en sådan bästsäljare.”

Björn förnekar att signerandet handlar om att tjäna pengar; men hans turnerande bidrar helt klart till att öka försäljningen. Hans deckare säljer vanligtvis i omkring 20 000 exemplar. Björn signerar omkring 10 000 böcker om året, vilket innebär att han är personligen involverad i varannan transaktion.

Bokbranschen har blivit tuffare. Allt fler författare slåss om mindre utrymme. Förr kunde en Hellberg-deckare få uppemot 40 recensioner; idag får han vara glad över två.

Utan det envetna signerande skulle antalet läsare sjunka drastiskt, möjligen halveras.

Och kanske är det den vetskapen som driver honom? Kanske är det rädslan att förlora läsare som gör att han år efter år flänger landet runt för att utsmycka sina böcker med hjärtliga dedikationer?

Björn signerar omkring 10 000 böcker om året. Foto: Daniella Backlund

Björn är medveten om att omgivningens blickar beror mer på hans tillkortakommanden än på hans prestationer. För den yngre generationen är han den skojige farbrorn som gör bort sig i TV4-programmet ”Sverigequizen.” Klippet där han förgör en penisliknande lerformation under ett drejförsök har närmare en miljon visningar på Youtube.

Han bjuder gärna på sig själv, men för honom är underhållningen blott en bisyssla. I sina egna ögon är han först och främst skribent. Och författartiteln smäller högst av allt.

På 1990-talet röstade Polisförbundet fram Björns bok ”Dråpslaget” till den tionde bästa deckaren genom tiderna; det utnämnandet rankar han högt. Likaså vördar han deckarpriset Temmelburken som han förärades 2006. För honom, som fått kämpa hårdare för sitt författarskap än tv-tittarnas gunst, är varje såld bok en seger. En dröm som gått i uppfyllelse. Sett ur det perspektivet är resandet och de många timmarna vid signeringsbordet ett smalt pris att betala.

Dag tre. Män i hjälm, nätbrynja och koger med armborstpilar på ryggen har intagit Adelsgatan. Medeltidsveckan ska strax invigas med en storslagen parad genom innerstaden. Björn Hellberg hoppas att processionen inte ska ha en alltför hämmande inverkan på hans försäljning.

Björn besöker Visby under Medeltidsveckan. Foto: Daniella Backlund

– Problemet är all hästspillning som folk sedan måste kryssa emellan. Ett år hade de en elefant i paraden så du kan ju tänka dig…

Idag signerar han fram till klockan fyra. Vid sextiden kommer han dock att köra ett extrapass vid Botaniska Trädgården där Medeltidsveckan har sin bas. Han funderar på att precis som ifjol genomföra signeringen iförd medeltida utstyrsel.

När paraden börjar radar semesterfirarna upp sig utanför butikernas skyltfönster. All kommers avstannar. Björn lägger ifrån sig kulspetspennan och kisar ut mot spektaklet. Först går flaggbärarna och musikanterna. Säckpipa, flöjt, trumma och mungiga enas i en virvlande melodi. I karavanen pendlar de utkläddas miner mellan bistert gravallvar och uppsluppna folkfestleenden. Björn ser musikanterna följas av gycklare, borgare, bönder och riddare. Sist kommer en svans av nyfikna civilklädda, sedan är det över. Folkmassan skingras och gatulivet återgår till det normala. Björn Hellberg och hans boktravar blir åter Adelsgatans ohotade turistattraktion.

Det dröjer inte länge förrän en solbränd man i 60-årsåldern kommer fram.

– Jaha ja. Här sitter du fortfarande ser jag.

Björn firar av ett leende.

– Jajamensan. Jag sitter tjudrad här morgon till kväll.

Mannen plockar upp en bok och läser baksidestexten för sig själv.

– Mhm. Och det här är något du kan rekommendera eller?

Kultur
Långläsning
SvD:s kulturmagasin
Foto: Daniella Backlund Bild 1 av 16

Björn Hellberg.

Foto: Daniella Backlund Bild 2 av 16

Björn för noga statistik över hur många böcker han säljer under sina signeringar.

Foto: Daniella Backlund Bild 3 av 16

Inne på bokhandeln i Malung bjuds Björn på en alkoholfri drink.

Foto: Daniella Backlund Bild 4 av 16

Visby är sista stoppet på sommarens signeringsturné.

Foto: Daniella Backlund Bild 5 av 16

Tvärtemot andra författare tycker Björn Hellberg om signeringarna och mötena med sina läsare.

Foto: Daniella Backlund Bild 6 av 16

Björns första kriminalroman om kriminalkommissarie Sten Wall kom ut 1981.

Foto: Daniella Backlund Bild 7 av 16

Ibland sitter Björn själv långa stunder men uthålligheten lönar sig för försäljningen.

Foto: Daniella Backlund Bild 8 av 16

När ingen uppehåller Björn sitter han bara där, han läser inte tidningen och fipplar inte med mobilen då det kan skrämma bort möjliga läsare.

Foto: Daniella Backlund Bild 9 av 16

Inte heller den dagliga drösen selfies tycks göra honom irriterad, inte ens om de inkluderar ett flertal hundar.

Foto: Daniella Backlund Bild 10 av 16

Dagens signering resulterade i 105 sålda böcker, varav två ljudböcker.

Foto: Daniella Backlund Bild 11 av 16

Björn har också fans från den yngre generationen.

Foto: Daniella Backlund Bild 12 av 16

Hustrun Inger följer med sin make på sommarturnén, medan Björn signerar ägnar hon sig åt sightseeing.

Foto: Daniella Backlund Bild 13 av 16

Skylt utanför bokhandeln i Leksand.

Foto: Daniella Backlund Bild 14 av 16

Björn signerar omkring 10 000 böcker om året.

Foto: Daniella Backlund Bild 15 av 16

Björn besöker Visby under Medeltidsveckan.

Foto: Daniella Backlund Bild 16 av 16
Annons
X