Recension

A Prairie Home CompanionManuset håller inte

Under strecket
Publicerad
Annons

Det borde vara öppet mål. Robert Altman gör film i genuin amerikansk radiomiljö, med en ensemble som består av ett who”s who i samtida amerikanskt skådespeleri: Woody Harrelson, Meryl Streep, Kevin Kline, Tommy Lee Jones, John C Reilly och Lily Tomlin.
Dessutom rör sig A prairie home companion i välbekant Altman-territorium tematiskt och formmässigt. Filmen inleds med en natthimmel där skådespelarnas namn träder fram i samma storlek, som för att understryka att här är alla stjärnor.
Efter en voice-over som dryper av noir-klyschor, levererad mot bakgrund av en amerikansk 50-talsdiner, hamnar vi i magen på en radiostation där förberedelserna för showen A prairie home companion är i full gång. Kameran åker in och ut ur konversationer, snokar i loger och korridorer, och ett ord ur det förra meningsutbytet glider med till nästa ruta. Överallt folk och
prylar, filmrutan svämmar nästan över.
Det är en stil Altman kultiverat i decennier och som han kan i sömnen. Nashville, M.A.S.H, The Player, Short Cuts - det har fungerat förr.

Annons

Men den här gången har han ett problem, manuset. Filmens radioshow finns på riktigt och firade nyligen trettio år i etern. Showen är en amerikansk institution, och Altman - en regissör som tagit sig an mer americana än de flesta - är ett jättefan. Så han ringde upp legendariske programledaren Garrison Keiller och bad denne skriva ett manus om den fiktiva sista dagen på stationen. Keiller må vara en radiolegend, men som författare är han ingen Raymond Carver.
Keiller har slängt ihop precis den sortens karaktärer man tror sig hitta på en långkörande radioshow. Här finns cowboyduon Dusty och Lefty (Harrelson och Reilly), Carter family-aktiga Johnson-familjen (Tomlin, Streep och Lohan), Keiller själv som värd och ett myller av original som bott in sig i den gamla teatern.
De går omkring och minns forna tider, spelar polerad vit
country och folk (det är antitesen till det som musikologen Greil Marcus kallar för Old weird America) och är småsentimentala över att programmet snart är slut (alla utom Keiller).
För att hotta upp stämningen lite - Keiller förlitade sig inte enbart på Woody Harrelsons kiss-och-bajs humor - har en intrig om en mystisk ”ängel” i vit trenchcoat och säkerhetsvakten Guy Noir (Kline) skrivits in. Till och med en mästerregissör som Altman har problem med den biten, i en övrigt välregisserad film.

Annons
Annons
Annons