Annons

Manslukerskan Ceciliagöt liv i en drömmare

Under strecket
Publicerad

Vem är Cecilia i Mikael Lybecks roman Breven till Cecilia (1920)? När jag för ungefär 40 år sedan just hade upptäckt den finlandssvenska litteraturen på allvar, såg jag nog bara den gängse bilden av den samvetslösa manslukerskan, som genom sitt dubbelspel driver den ömtålige esteten Sven Ingelet till undergång.
Kring Svens 32 brev till Cecilia finns en ramberättelse, som ger historiens yttre konturer. Brevsviten är den beläste konsthistorikerns självbekännelse, tryfferad med citat och anspelningar - ”jag är ett citat från topp till tå, Cecilia, min sista suck kommer utan tvivel att vara ett citat, en dålig efterapning” skriver han i ett av breven.
Men hans fantasi är frodig och impulsiv: ett par brev är en anakronistisk skröna över Roms förflutna, i andra brev finns det hallucinatoriska och drömlika inslag. Han nämner sin sinnlighet som ett exempel på att han har bevarat sitt sinne rent, och Cecilia, som enligt egen utsago i ett citerat yttrande i ett annat brev är uteslutande sinnlighet, verkar inte
ha något att klaga på. Visserligen är hennes affär med Sven kanske mest ett sidospår till en mer ihållande relation med en av Svens skolkamrater.

Cecilia kommer till tals vid ett tiotal tillfällen i Svens citat och referat: en antydd kontur av en sensuell kvinna, som trots en flera gånger framhållen brist på intresse för böcker ändå kan klaga över att Sven visar ”en manhaftig lust att inte kommatera som andra mänskor”! På så sätt förvandlas de stiliserade porträtten: den hämmade och osjälvständige tecknar trotsigt sin egen levande bild med själva sin språkbehandling, den ohämmat levande visar sig på detta område konventionsbunden och hämmad.
Någon ängel är Cecilia inte, knappast heller någon särskilt komplicerad gestalt. Hon är en frigjord kvinna, som inte döljer sin självständighet: när Sven friar till henne, avvisar hon honom prompt. Visst spelar hon dubbelspel, men några löften har hon ju heller aldrig givit.

Annons
Annons
Annons