Annons
X
Annons
X

Hans Ingvar Roth: Mänskliga rättigheter med blandade motiv

Det talas mycket om mänskliga rättigheter men det saknas rimliga teorier om vad de egentligen innebär, konstaterar moralfilosofen James Griffin. I debatten riskeras seriösa anspråk som rätten till liv, åsiktsfrihet och en basal levnadsstandard.

UNDER STRECKET

Under sitt statsbesök i Kina i våras aviserade statsminister Fredrik Reinfeldt att Sverige skulle stödja inrättandet av en gästprofessur i mänskliga rättigheter i Kina. Med tanke på att statsbesöket sammanföll med den politiska krisen i Tibet utgjorde förslaget ett lämpligt sätt för statsministern att visa att han tog de mänskliga rättigheterna på allvar. Den nya professuren kan med andra ord betraktas som ett litet steg på vägen för att understödja det mänskliga rättighetsarbetet i Kina – åtminstone inom det akademiska fältet.

Reinfeldts förslag är intressant av flera olika skäl. Det vittnar om att de mänskliga rättigheterna på ett mer globalt plan blivit den mest utbredda moraliska måttstocken runtom i världen idag – ett slags moralens lingua franca. Eller, som Eleanor Roosevelt så träffande beskrev FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 – ett nytt Magna Charta för mänskligheten. Att inrätta en professur i mänskliga rättigheter avspeglar också att de mänskliga rättigheterna mer och mer har fram­tonat som en global politisk praxis, en verksamhet som blivit föremål för en rad olika tvärvetenskapliga studier. Reinfeldts utspel kan även ses som ett uttryck för föreställningen att de mänskliga rättigheterna inte gör halt utanför de nationella gränserna. Om kränkanden av mänskliga rättig­heter sker i ett visst land är detta inte bara en moralisk angelägenhet för landets egna invånare utan även för folk i andra länder.

Just den sistnämnda utvecklingen – att andra stater försöker påverka andra länders inre politiska förhållanden utifrån mänskliga rättighetsideal – är ett frapperande inslag i världspolitiken efter det kalla krigets slut. Här uppenbarar sig ett brett spektrum av åtgärder som har övervägts och praktiserats av skilda aktörer. ­Illustrativa i sammanhanget är militära ­interventioner, ekonomiska sanktioner, ­internationella domstolars ageranden, ekonomiskt bistånd om staten visat framsteg när det gäller mänskliga rättigheter samt diplomatiska påtryckningar. Bland dessa åtgärder har humanitära interventionerna i form av militära ingripanden (som interventionerna i Kosovo och Östra Timor) fått en särskild uppmärksamhet. Inte minst då på grund av att ­humanitära interventioner utmanat en viktig hörnsten i FN:s rättighetsinstrument. Nedskrivandet av de mänskliga rättigheterna uppfattades nämligen ha som primärt syfte att befrämja den internationella freden. (Den ursprungliga mänskliga rättighetskommissionen gick så långt att FN inte skulle ges några möjligheter att använda sig av våld i samband med olika staters mänskliga rättighetskränkanden.) Många världsmedborgare idag – inklusive den förre ­generalsekreteraren i FN Kofi Annan – har istället uttryckt att det kan finnas allvarliga situationer när grundläggande mänskliga rättigheter hotas vilket kan ­motivera militära interventioner även från FN:s sida. Detta gäller framför allt när ­olika grupper riskerar att utsättas för folkmordsattacker eller etniska rensningar. Den nationella ­suveräniteten och den ­internationella freden ska således inte betraktas som heliga principer i världssamfundet.

Annons
X

Varför har då de mänskliga rättigheterna mer och mer kommit att övertrumfa den nationella suveräniteten? Att enbart hänvisa till att järnridån försvunnit är ­ingen tillräcklig förklaring. Visserligen har den väst-östliga konfliktens borttynande inneburit helt andra öppningar för ­politiska mobiliseringar, däribland just ­humanitära interventioner. Men detta är bara en del av förklaringen. Vid en konferens om mänskliga rättigheter vid John F Kennedy’s School of Government vid Harvard i början av maj nämnde statsvetaren Martha Finnemore några ytterligare rimliga orsaker varför humanitära interventioner alltmer övervägts från FN:s och ­andra internationella aktörers sida. I ljuset av globaliseringen, avkoloniseringen och kampen mot diskriminering framstår världen och dess befolkning mer och mer som en sammanhållen enhet där kulturella, ­etniska, religiösa och nationella skiljelinjer underordnas ”det gemensamt mänskliga”. Tekniska innovationer har också inneburit helt andra möjligheter för militära interventioner. Natos intervention i Kosovo för att stoppa de etniska rensningarna utfördes uteslutande med hjälp av flyg och sofistikerade observationsinstrument och inga marktrupper behövde sättas in under krigets avgörande skeden.

Det är följaktligen uppenbart att de mänskliga rättigheterna fått en stegrad global signifikans under de två ­senaste decennierna och att de utmanat traditionella föreställningar om den nationella suveräniteten. Har denna ökade globala betydelse beledsagats av en stegrad medvetenhet om själva innehållet i begreppet mänskliga rättigheter? Nej, svarar moralfilosofen
James Griffin i sin nya och mycket läsvärda bok On Human Rights (Oxford University Press, 339 s). I dag ser vi snarare att begreppet mänskliga rättigheter fått ett ­ytterst vidsträckt tillämpningsområde där det mesta som människor finner vara önskvärt i tillvaron rubriceras som en mänsklig rättighet – ett tecken på att begreppet saknar en tydlig kärna. Som den tjeckiske författaren Milan Kundera också har uttryckt det i sin bok ”Odödligheten” har mer eller mindre allt gott i världen och allt som människan önskar kommit att bli föremål för hennes rättighetsanspråk. Denna inflatoriska utbredning kan även spåras i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna där exempelvis rätten till betald semester betraktas som en mänsklig rättighet, en helt otillbörlig utvidgning som riskerar att urholka betydelsen av de mer seriösa mänskliga rättighetsanspråken. Mot bakgrund av en den allt större benägenheten att motivera ­humanitära interventioner utifrån mänskliga rättigheter ställs det också krav på att vara ytterst exakt när det gäller avgränsningen av vad som ska räknas som grundläggande mänskliga rättighetsbrott. Inte minst då för att förhindra missbruk och att bemöta anklagelser att interventionerna främst har bottnat i imperialistiska projekt och inte i humanitära hänsynstaganden.

I sin bok försöker Griffin förklara varför den mänskliga rättighetsretoriken befinner sig i ett slags moras. I tidigare religiöst präglade rättighetsteorier skulle de mänskliga rättigheterna avspegla en av Gud ­given ­moralisk ordning och värna om männi­skan såsom Guds avbild. Efter sekulariseringens genombrott och det religiösa ­naturrättsliga tänkandets ”sammanbrott” har det dock inte uppenbarat sig någon självklar filosofisk uppbackning till de mänskliga rättigheterna, enligt Griffin. Griffins projekt består således i att försöka leverera en hållbar räddningsplanka i form av en mer precis karakteristik och ett rimligt filosofiskt rättfärdigande av de mänskliga rättigheterna. Om vi söker oss till den rådande filosofiska debatten inom om­rådet kommer vi emellertid ofta att bli besvikna, menar Griffin. I stort sett saknas det nämligen rimliga teorier om de mänskliga rättigheterna. Ett ­representativt förslag som Griffin kritiserar kommer från den amerikanske rättsfilosofen Ronald Dworkin. Enligt Dworkin är de mänskliga rättigheterna ett trumfkort som människor har använt sig av när de vill sätta gränser för det allmänna nyttomaximerandet eller strävandet efter det gemensamma goda. En stat får aldrig döma en oskyldig även om detta skulle kunna leda till större lycka i samhället (exempelvis när en popu­lär politiker blivit mördad och när en slutgiltig dom antas kunna mildra den nationella sorgen).

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Visserligen har Dworkin fångat in ett ­väsentligt kännetecken när det gäller de mänskliga rättigheternas funktion, menar Griffin, men karakteristiken uttömmer inte begreppet. Åtminstone inte om vi anlägger ett historiskt perspektiv. Griffin har nämligen som ambition att analysera begreppet mänskliga rättigheter såsom det förekommit i det politiska livet allt sedan upplysningstiden – exempelvis i John Lockes försvar av den ärofyllda revolutionen 1688 i England, i de amerikanska koloniernas självständighetsförklaring 1776 och inte minst i samband med upprättandet av FN under 1940-talet. Vad som framkommer vid en bred historisk analys är att de mänskliga rättigheterna främst haft som funktion att vara ett bålverk mot totalitära krafter. Bland dessa kan nämnas makthungriga kungar, påvar och diktaturer, aktörer som knappast haft ”det gemensamma goda” som en huvud­saklig målsättning för sitt handlande.

    Vilken är då Griffins analys? Enligt Griffin är mänskliga rättigheter de rättigheter som vi har i kraft av att vara ­reflekterande och handlande varelser. Välkända mänskliga rättigheter såsom rätten till liv, samvetsfrihet, åsiktsfrihet och en basal levnadsstandard ska således skydda denna speciella förmåga till reflektion och handlande hos människan. För att kunna förverkliga ­meningsfulla projekt i våra liv krävs näm­ligen att vi har möjligheter att fatta autonoma beslut och att ingen stoppar oss på ­vägen då vi försöker förverkliga besluten. När ­sedan en mänsklig rättighet såsom rätten till integritet eller frihet närmare ­exakt ska kodifieras måste vi dessutom, ­enligt Griffin, ta hänsyn till grundläggande praktiska problem i människans tillvaro. Människan är nämligen en varelse med blandade motiv ur moraliskt hänseende och hennes politiska institutioner har också visat sig vara mycket ofullkomliga ­genom historien. Av dessa ­anledningar ställs det krav på att medborgarna formulerar och institutionaliserar de mänskliga rättigheterna så skarpt och slagkraftigt som möjligt för att garantera människors säkerhet och integritet.

    De kritiska frågor som emellertid kan ställas är om Griffins analys verkligen är nödvändig och tillräcklig som karakteristik av de mänskliga rättigheterna. Hans uppenbart hedervärda ambition att strama till begreppets användningsområde tycks nämligen leda till vissa oönskade konsekvenser. Många människor är nog benägna att tillskriva senildementa och spädbarn mänskliga rättigheter. Dessa är dock inte reflekterande, projektskapande eller handlande varelser i Griffins mening. ­Enligt hans analys skulle de uppenbarligen inte ha några mänskliga rättigheter (även om det självklart skulle vara moraliskt fel att behandla dem illa).

    Om respekten för den mänskliga värdigheten däremot ses som den verkliga grunden för de mänskliga rättigheterna – vilket är tydligt uttryckt i FN:s allmänna förklaring från 1948 – kan den mänskliga värdigheten förstås på ett betydligt mer vidare och mångfacetterat sätt än vad Griffin gör. Att leva ett värdigt liv innebär inte bara att ens reflektions- och handlingsförmåga respekteras utan också att en människas fundamentala behov av värme och omtanke beaktas. Hur ska vi dessutom förklara att diskrimineringsfrågorna har en så central betydelse i det mänskliga rättighetsarbetet – både aktuellt och historiskt? Utifrån Griffins analys blir den avgörande frågan om människor har reella möjligheter att leva sina liv såsom reflekterande och handlande varelser. Allt annat – som exempelvis att kunna nå höga politiska poster – faller således helt utanför de mänskliga rättighetskraven. Men, är det inte så att mänskliga rättigheter också har att göra med hur en viss grupp människor behandlas i förhållande till andra männi­skor och grupper i samhället? Även om det skulle bli mer möjligt i framtiden för tibetanerna i Tibet och olika minoriteter i Kina att leva ut sina förmågor som reflekterande och handlande varelser, vore det inte fortfarande relevant att fråga sig hur deras positioner kommer att se ut i förhållande till andra grupper? Ur ett mänskligt rättighetsperspektiv är det nämligen viktigt att fråga sig om vissa grupper behandlas som fullödiga politiska aktörer medan andra betraktas som andra klassens medborgare av en politisk regim. I ett land som Kina vilket under senare tid fått en allt hög­re levnadsstandard kommer nog de sistnämnda frågorna om diskriminering, makt och inflytande bli några av de verkligt centrala arbetsuppgifterna för Reinfeldts nya mänskliga rättighetsprofessor.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X