Annons
X
Annons
X

Ove Bring: Mänskliga rättigheter i Konfucius anda

FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna togs fram i syfte att nå det universella genom att inbegripa olika civilisationers tänkesätt. I en ny bok visar Hans Ingvar Roth hur en kinesisk diplomat lyckades ge FN-förklaringen inslag av konfucianismens tankegods.

[object Object]
Peng Chun Chang skakar hand med Eleanor Roosevelt, ordförande för FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

När Förenta nationernas stadga ­antogs i San Francisco i juni 1945 innehöll den ingenting konkret om mänskliga rättigheter. Men stadgan förutsatte att ett normskapande ­arbete på detta område skulle inledas, tanken var en ”International bill of human rights”. Redan under FN:s första session i London vintern 1946 etablerades en kommission för mänskliga rättigheter under ledning av den amerikanska presidentänkan Eleanor Roosevelt. Kommissionen bestod av 18 ledamöter, där de mest inflytelserika, förutom ordföranden Roosevelt, var rapportören Charles Malik från Libanon – en filosof som motvilligt blivit ambassadör i Washington – och viceordföranden, den kinesiske filosofen och dramatikern Peng Chung Chang – som just lämnat en ­ambassadörspost i Chile för att bli sitt lands representant i FN. Även fransmannen René Cassin, tidigare medarbetare till Charles de Gaulle i dennes exilregering i London, kom att spela en viktig roll i arbetet.

Kommissionens uppdrag att utarbeta en international bill tolkades så att man skulle börja med en moralisk principförklaring, vilken skulle utgöra en plattform för därefter utarbetade konventioner som var juridiskt bindande för staterna. En första konvention skulle lista och definiera olika fri- och rättigheter, medan en följande skulle skapa ett bindande system för kontroll och efterlevnad. I praktiken sköt man frågan om bindande konventioner på framtiden.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Arbetet med att utarbeta en text till en allmän förklaring, eller universell deklaration, började i januari 1947 och skulle, jämfört med moderna förhållanden, gå imponerande snabbt. Ändå var stater från olika kulturer och regioner representerade i kommissionen; förutom USA, Kina, Libanon och Frankrike (huvudpersonernas hemländer), var ­Australien, Belgien, Chile, Egypten, Filippinerna, ­Indien, Iran, Jugoslavien, Panama, Sovjetunionen, Storbritannien, Ukraina, Uruguay och Vitryssland företrädda. Trots att många afrikanska och asiatiska länder ännu inte blivit självständiga, och alltså inte var med i FN, skulle deras kulturer och politiska tänkande väl representeras av delegaterna från Filippinerna, Indien, Latinamerika och östländerna. Peng Chung Chang företrädde Nationalistkina eftersom Mao Zedongs kommunistiska rörelse ännu inte gått segrande ur det kinesiska inbördeskriget.

    Annons
    X

    Chang var som akademiker mycket analytisk och stridbar, men samtidigt som kommissionens vice ordförande kompromissinriktad och konstruktiv. Han kom ofta i konflikt med Charles Malik, som var kristen och tillhörde den västerländska idétraditionen, även om Malik samtidigt såg sig som en representant för arabländerna. Chang och Malik var kommissionens intellektuella giganter. Deras kontroverser rörde sig ofta på ett filosofiskt plan. Det var Maliks uppgift som rapportör att hålla reda på de olika förslagen, utarbeta rapporter och ange vilka skrivningar som föreföll kunna bli accepterade. Eleanor Roosevelt ledde arbetet med frenesi och vann stor respekt hos alla inblandade.

    Även om litteraturen om 1948 års Universella ­deklaration om mänskliga rättigheter är omfattande, gäller detta inte nyckelpersonernas roll. Den amerikanska juristprofessorn Mary Ann Glendon publicerade dock 2001 sin innehållsrika och väl­dokumenterade ”A world made new: Eleanor Roose­velt and the Universal Declaration of Human Rights”. René Cassins insatser blev föremål för en monografi 2013 och såväl han som Roosevelt utgav självbiografier. Ingen av de övriga två huvudpersonerna, Malik och Chang, har hittills förärats någon biografi. Inte förrän nu vill säga, då Stockholms­professorn Hans Ingvar Roth utgivit boken ”När Konfucius kom till FN. Peng Chun Chang och FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna” (Dialogos).

    SvD-medarbetaren Hans Ingvar Roth är professor i mänskliga rättigheter vid institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet, och författare till ett tiotal böcker. Foto: Dan Hansson

    För första gången publiceras här en noggrann genomgång av Changs liv. Ett amerikanskt stipendium tog tidigt Chang till Clark University i Massachusetts där han 1913 tog en examen i filosofi och pedagogik. Han fortsatte sina studier på Columbia University, där han tog intryck av filosofen och pedagogen John Dewey, vars tankar återspeglades i Changs avhandling ”Education for modernization in China” (1923). Chang delade Deweys syn på utbildning och demokratiska beslutsprocesser som avgörande för ­konstruktiv samhällsförändring. Båda underströk vikten av individens rättigheter och friheter som en faktor för personlig utveckling. Dessa tankegångar bildade senare en referensram för Chang i hans deltagande i utarbetandet av FN-förklaringen.

    Åren 1926–37 innehade Chang en professur i filosofi på Nankai-universitetet i Kina, men ofta befann han sig på resande fot. 1930 medföljde han, som musikexpert, den kände kinesiske operasångaren Mei Lanfang på dennes USA-turné. Senare, 1935, for han med ­honom till Moskva. Under 30-talet var Chang gästprofessor vid universiteten i Chicago, Hawaii och engelska Cambridge. Roths berättelse om hans liv bygger mycket på information från sonen Stanley. När Japan attackerade Kina 1937 splittrades familjen. Frun och barnen tvingades flytta runt i det krigsdrabbade hemlandet medan Chang fick det diplomatiska uppdraget att resa runt i väst och informera om japanernas aggressionskrig. 1940 tillträdde han en diplomatisk post i Turkiet och delar av familjen kunde återförenas i Ankara. I maj 1942 ­utsågs han till Kinas ambassadör i Santiago, Chile, och där stannade han i två år.

    Den följande tiden i FN och i kommissionen för mänskliga rättigheter skulle bli hans intellektuellt mest givande tid, även om förhandlingarna i New York och Genève hade sina frustrerande inslag. Chang upplevde sig ofta motarbetad, men han ­lyckades se till att den kinesiske filosofen Konfucius (551–479 f Kr) och dennes tankegods uppmärksammades i FN-kommissionens arbete.

    Det första informella mötet hölls som en tebjudning i Eleanor Roosevelts våning vid Washington Square i New York 1947. Kommissionens sekreterare, den kanadensiske juristprofessorn John Humphrey, fick då höra av Chang att han skulle lägga allt annat åt sidan och studera kinesisk filosofi, särskilt konfucianismen. Humphreys tolkning av detta yttrande var att västerländska inslag i deklarationsarbetet inte fick bli för stora. Humphrey fick nämligen i uppdrag att formulera ett första utkast till det som skulle bli den universella deklarationen.

    Peng Chun Chang (1892–1957).

    Det var givet att FN-deklarationen skulle bekräfta de fri- och rättigheter som lyfts fram av den västerländska upplysningen: tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och rättssäkerhet. Det var inte lika självklart att dokumentet skulle omfatta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Här hörde Chang till dem som insisterade på det. Konfucianismen stod för ­medmänsklighet och individens plikter gentemot samhället, men också för furstens plikter gentemot befolkningen. Den styrande makten måste främja välfärd och social rättvisa. En central passus bland Konfucius yttranden lyder: ”där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom, där det råder harmoni finns ingen knapphet”. Människorna skulle ges ”det som är fördelaktigt för dem”, därmed får fursten ”folkets förtroende” (citaten är hämtade ”Konfucius samtal”, i översättning av Torbjörn Lodén).

    Chang förespråkade i FN-deklarationens artikel 25 vikten av hälsovård, mat, kläder och boende – akuta problem för en stor del av världens befolkning. Han engagerade sig vidare för artikel 23 om rätten till arbete, artikel 26 om rätten till utbildning och en allsidig personlighetsutveckling, artikel 27 om rätten att njuta frukterna av konstnärligt, litterärt och vetenskapligt arbete samt möjligheten att delta i sådant arbete.

    Chang tog även aktiv del i diskussionen om deklarationens inledning (preambel). Han lyckades avstyra religiösa formuleringar i en strävan efter det universella och fick in en hänvisning till respekt för människan och hennes värdighet (dignity). Han verkade även för att den av Konfucius efterföljare Mencius hävdade rätten att göra uppror mot tyranni och förtryck återspeglades i preambeln.

    I artikel 1, efter formuleringen om alla männi­skors lika värde, var det viktigt för Chang att redan här få in ett element av konfuciansk levnadskonst. Det skedde genom påbudet att människorna ”bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap”. Individens rättigheter skulle balanseras av hennes skyldigheter. I det konfucianska tänkandet är individens plikter gentemot medmänniskorna och det omgivande samhället en viktig del. Artikel 29 återkom till och preciserade just detta. Chang ­introducerade i den artikeln behovet av ”allmän välfärd” som en legitim grund för inskränkningar i individens rättigheter.
    Chang hade även en hög profil i frågan om reli­gionsfrihet. Han påpekade att redan Voltaire hade noterat att Kina inte präglats av den religiösa intolerans som förekom i Europas historia. Detta var ­delvis konfucianismens förtjänst. Konfucius var en sekulärt orienterad filosof som var mer intresserad av ”rätt leverne” än av teologi. Changs slutsats var att en FN-deklaration måste vara religionsneutral. Han fick stöd för tanken att pluralistisk tolerans var ett måste i ett universellt dokument.

    I Konfucius anda verkade även Chang för ”ekonomiska uttryckssätt” som kunde komprimera språket och göra det pedagogiskt lättillgängligt, detta i motsats till fransmannen René Cassins ordrika förslag. Även här var Chang framgångsrik, men Roth redovisar fall där han var mindre lyckosam, och påpekar också hans bristande intresse för kvinnors rättigheter. Genom författarens unika kontakt med huvudpersonens son noteras även Changs mindre tilltalande personlighetsdrag, något som hittills inte uppmärksammats i litteraturen. Roths bok förtjänar att översättas till engelska.

    Annons

    Peng Chun Chang skakar hand med Eleanor Roosevelt, ordförande för FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

    Bild 1 av 3

    SvD-medarbetaren Hans Ingvar Roth är professor i mänskliga rättigheter vid institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet, och författare till ett tiotal böcker.

    Foto: Dan Hansson Bild 2 av 3

    Peng Chun Chang (1892–1957).

    Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X