Annons
Recension

Isidor och PaulaMänskliga band bortom alla nyttoaspekter

Ola Nilsson
Ola Nilsson Foto: CATO LEIN
Publicerad

De mänskliga sinnena är sammankopplade. Ljud har inte bara sina klanger, utan även smak, doft och färg. En skicklig författare vet detta, och skriver därför meningar som den här: ”I slutet av meddelandet bryts frasandet och sprakandet av det hårda, vaniljfärgade ljudet av luren som läggs i klykan.” I den meningen, i detta vaniljfärgade ljud, koncentreras den begåvning som är Ola Nilssons. Hans stil är konsekvent sparsmakad, men det är en form av avskalning som är motsatsen till askes. Genom att välja de exakta orden – aldrig ett för mycket, aldrig ett för lite – blir hans prosa livfull, närmast bubblande.

Ola Nilsson öppnar sin femte roman med Rainer Maria Rilkes version av myten om Orfeus och Eurydike, en omstöpning där Eurydikes liv inte längre hänger på vad Orfeus tar sig för, utan där hon vandrar i dödsriket relativt obrydd om hans existens. I ”Isidor och Paula” får myten åter, för vilken gång i ordningen i litteraturhistorien vet jag inte, nytt liv. Här blir den en modern, urban saga där underjorden eller dödsriket utgörs av Stockholms tunnelbana, källarlokaler och sjukhusavdelningar. Att Nilsson sällar sig till en lång rad av författare som använt denna berättelse är inget problem; myter är vävda av ett slags evighetsstoff som uppmuntrar till återbruk.

Annons
Annons
Annons
Annons