Recension

En människas spår (Human Traces, 2005)Människokunskap och inkännande porträtt

Publicerad
Annons

Vad är en människa? Det är ytterst den frågan som sysselsätter huvudpersonerna i Sebastian Faulks roman En människas spår. Vi får följa två män genom deras liv, från 1876 till åren närmast efter första världskriget. Jacques Rebière växer upp på den franska landsbygden, Thomas Midwinter är engelsman. De träffas av en händelse i tonåren, och finner varandra direkt. De är båda besatta av att utforska människan: Thomas av litterära skäl (han är hängiven Shakespeareläsare), Jacques för att förstå och finna bot mot den själssjukdom hans bror lider av.

De studerar sedan på varsitt håll, men slår sig samman efter studierna. De söker det psyko-fysiska sambandet, den plats där kropp och själ möts, där psyke och neurologi speglar och förklarar varandra. Men de utvecklas åt skilda håll. Thomas är humanisten, den som söker individuella förklaringar och som är lyhörd för varje patients personliga tolkningar, medan Jacques är visionären och systembyggaren, kanske även fanatikern, den som söker efter generella förklaringar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons