Annons

Lars Jakobson:Människan är inte byggd för mörkret

Omslagen till Cordwainer Smiths böcker ”The rediscovery of man”, ”Norstrilia” och ”Under old earth”. 
Omslagen till Cordwainer Smiths böcker ”The rediscovery of man”, ”Norstrilia” och ”Under old earth”. 

Läsordningen saknar betydelse, hans berättelser hänger ändå ihop som bitar i en mosaik, och han återkommer ofta till människans förmåga att frigöra sig från smärta och mörker. I den andra av två understreckare presenterar Lars Jakobson den amerikanske författaren Cordwainer Smiths författarskap. 

Under strecket
Publicerad

Med atomkriget dog vår värld. Millennier gick innan vildmarken och barbariet fördrevs. Nya samhällsordningar trevade omkring sig, mäktigast av dem Instrumentaliteten. Men om detta berättar Cordwainer Smith bara i förbigående. Människan har gett sig ut i solsystemet i ”Scanners live in vain” (1950). I nästa fas går färden mot stjärnorna i skepp som med väldiga segel länsar och slörar för solvinden, ”The lady who sailed the Soul” (1960). Efter ytterligare årtusenden upptäcks Rymd2 och planoformskeppen med sina Gå-kaptener, ljusskjutare och katter börjar viska sig fram över ljusåren, ”The game of rat and dragon” (1955) och ”The burning of the brain” (1958). Rymdfärden är för Smith en initiationsrit, människan är inte byggd för mörkret och kylan och smärtan Därute och av alla hans historier handlar drygt en tredjedel om denna övergång.

I den stora ödsligheten går jaget vilse i vanföreställningar. Och med jaget också könet. För Smith är en sann människa en jungiansk varelse i balans mellan manligt och kvinnligt. Där Joanna Russ i ”Honmänniskan” (1975) ger oss den helt kvinnobefolkade planeten Whileaway – och får den att fungera – liknar Arachosia i Smiths novell ”The crime and the glory of commander Suzdal” (1964) mest ett rövknullande mansfängelse där varenda manlig dygd perverterats till sentimental våldsdyrkan. Omkvädet ”And I mourn man” är i lika delar ett hot mot en tvåkönad mänsklighet som en gråtmild klagan över klopternas öde. Liknande kvinnohat bekajar den presumtive mördaren
i ”Think blue, count two” (1964). Omvänt är det den sammansmältande kärleken som förmår Helen America att föra sitt skadade skepp i hamn och det är kattpartnern lady May som får ljusskjutaren att överleva mötet med draken. Han våndas över att han aldrig kommer att hitta en kvinna som kan jämföras med henne, hon tänker: ”Så synd att han inte är en katt”.

Annons
Annons
Annons