Annons
X
Annons
X

Mannen som ville rena Sverige

I ”Käraste Herman” skriver Maja Hagerman om rasbiologen Herman Lundborg – läkaren som populariserade idéerna om rasliga hierarkier men kom att gifta sig och få barn med en samisk kvinna. Heléne Lööw har läst ett inträngande porträtt av en motsägelsefull man.

(uppdaterad)
[object Object]
Herman Lundborg

Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Norstedts
ISBN
9789113059471

402 s.

Få svenska forskningsanstalter har blivit föremål för så mycket uppmärksamhet som Statens institut för rasbiologi, bildat 1921. Men trots att institutet och dess förste chef Herman Lundborg ständigt refereras till och spökar i debatten om den svenska rasismens historia är dess egen historik egentligen ganska okänd. Förvisso har idéhistorikern Gunnar Broberg gjort en mycket intressant studie av den politiska process som föregick institutets tillkomst och dess första decennier. Men det finns fortfarande väldigt mycket som vi inte vet om den konkreta verksamheten och den person som mer än någon annan kommit att symbolisera den: Herman Lundborg.

I sin nya biografi ”Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” tecknar vetenskapsjournalisten Maja Hagerman ett mycket inträngande och djupt fascinerande porträtt av Lundborg. Vi får följa hans liv från ungdomen och framåt och läsa om hur hans intresse väcks för den gryende rasbiologiska forskningen. Rasbiologerna menade att allt liv styrdes av biologiska lagar och definierade samhällsproblem som kriminalitet, missbruk och misär som i grunden biologiskt betingade. Föreställningarna var också starkt kopplade till en allmän renhets- och sundhetsideologi. I centrum stod såväl föreställningar om olika ”mänskliga raser” som skulle delas in och rangordnas, som vikten av rashygien och rashygieniska åtgärder för att förhindra en ”degenerering” av ”folkstammen”.

Hagerman ger en intressant bild av hur dessa idéer först fick fäste. När Svenska sällskapet för rashygien bildas 1909 är Herman Lundborg fortfarande en docent bland många andra. Det ska hans undersökning av halvön Lister i västra Blekinge och hans tidiga resor till Lappland komma att ändra på. 1913 ger Lundborg ut den första populärvetenskapliga skriften i ämnet med titeln ”Rasbiologi och rashygien”. Därmed påbörjas också hans arbete med att popularisera de rasbiologiska föreställningarna, en process som kulminerar i den stora folktypsutställningen 1919. Det är i och med den som Lundborg på allvar axlar rollen som folkbildare och gör sina föreställningar om rasbiologi och rashygien kända för en bred allmänhet.

Annons
X

Begreppet ”folktyper” lånar Herman Lundborg från Svenska turistföreningen som anordnat tävlingar och uppmanat landets bästa fotografer att sända in bilder på olika teman, som byggnader; ett av dessa teman var just folktyper. De bilderna handlade dock inte om att skildra lokalbefolkningen ur något ”rasmässigt” perspektiv utan var scener ur det dagliga livet på orten. Lundborg hade andra idéer. Tillsammans med andra forskare skickar han 1918 ut en apell om en folktypsutställning och uppmanar studenter, forskare, fotografer och intresserad allmänhet att skicka in bilder. 1919 slår sedan Folktypsutställningen upp portarna på Konstakademin i Stockholm och blir en omedelbar succé som turnerar landet runt.
Allmänheten uppmanas att delta genom att skicka in bilder på sig själva och dokumentera människorna i sin hembygd.

I utställningen finns bilder av minoriteter som romer, samer och judar samt särskilda avdelningar som ”Vagabonder, tattare, kriminella” och ”Utlänningar”. Där ser bilderna, som Hagerman skriver, närmast ut att vara hämtade ur polisens register. Utställningen, med dess omfattande kringaktiviteter och skrifter populariserar verkligen ”rasforskningen”. Fotografierna gör idéerna konkreta och befäster effektivt föreställningarna om såväl ”rasligt degenerade”, som existensen av rasliga hierarkier. Bilderna fastnar i människors medvetande.

I biografin berörs även Lundborgs kontakter med Tyskland och med de svenska nationalsocialisternas ledande skikt liksom hans många resor till Lappland, hans särskilda intresse, ja besatthet, av samerna, hans vänner, medarbetare och hans kärlekshistorier, inte minst den komplicerade relationen med den samiska Maria som kom att bli hans andra hustru. Här finns också Lundborgs antagonister, såsom Gunnar Dahlberg, den man som 1935 skulle efterträda honom som chef för Statens institut för rasbiologi. Dahlberg gick till kraftigt angrepp mot Lundborgs rasteorier, han var en stridbar antinazist men även antirasist, vilket vid den här tidpunkten inte alltid var samma sak. Dahlberg är en av den svenska anti-rasistiska historiens bortglömda gestalter – även hans historia väntar på att få bli skriven.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Under Dahlberg börjar institutet drivas i en annan riktning. Successivt förlorar också rasbiologin sin roll i samhället. Då dess yttersta konsekvenser, nazisternas folkmord, når den breda allmänheten sommaren 1945 suddas det mesta av dess legitimitet snabbt ut. Lundborg och andra rasbiologers skrifter förpassas från mainstream-litteraturen till underjorden – de säljs fortfarande av olika nationalsocialistiska och rasideologiska grupper och har kommit att representera en av etablissemanget ”förtigen sanning”.

    Maja Hagermans bok utgör ett viktigt bidrag till förståelsen av inte bara Herman Lundborg utan även den samtid han verkade i, de människor och miljöer som formade den och de motreaktioner hans idéer mötte bland annat i Gunnar Dahlbergs gestalt. ”Käraste Herman” är ett mycket gediget hantverk, som kanske tyngs ner något av lite väl många referenser till hur författaren hittar en bunt brev och förlorar sig i dessa. Men vi kan nog alla sympatisera med frestelsen – brevsamlingar är ju något särskilt.

    Annons

    Herman Lundborg

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X