Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Hurt locker Manlighet i akut kris

Hurt locker

Regi
Kathryn Bigelow
Genre
Action
Medverkande
Jeremy Renner, Anthony Mackie, Brian Geraghty med flera
Längd
2 tim 11 min

Från 11 år.

Betyg: 5 av 6

I reportageboken Us guys skildrar journalisten Charlie LeDuff en modern amerikansk manlighet. Han ger sig ut bland motorcykelgäng, cirkusakrobater och rodeocowboys och hittar män på jakt efter kickar. Kathryn Bigelows nya film Hurt locker – om amerikanska soldater i Irak med uppgift att desarmera bomber – skulle tveklöst platsa som ett kapitel i LeDuffs bok.

För det som förenar många av dessa män är inte bara sökandet efter en fix – kriget beskrivs i filmens prolog som en drog, en del av ett citat ur Chris Hedges bok War is a force that gives us meaning – de stänger in sig i något som står utanför, bortom, de krav som finns på mannen i dagens samhälle. Och som de själva tror ger livet en större mening än föräldraskap, matinköp och lövrensning i stuprännan.

Det stämmer framförallt in på filmens huvudperson, Will James (Renner), som tar över ett bombteam efter att deras förre ledare sprängts i bitar. Snabbt inser hans underordnade, Sanborn (Mackie) och Eldridge (Geraghty), att James är en våghals som hellre desarmerar IEDs – de hemmabyggda bomber som Irak kryllar av – själv än skickar fram roboten.

Annons
X

De tre männen står för olika syn på kriget: Sanborn är samlad och följer protokoll, medan Eldridge bara vill därifrån – rädd för att dö och rädd för att döda.

Renner förkroppsligar på ett fantastiskt vis James – krigsfilmens ofta glorifierade soloflygare – hållning: Kort och satt, med brottarkropp och cigg i mungipan, påminner han om en ung Marlon Brando. Han etablerar karaktären direkt, går från långsamhet till hastiga knyck – från inbundenhet till handling utan att vi ser att ett beslut har tagits.

På samma sätt håller dramaturgin i Hurt locker nagelbitandet konstant – scenerna inleds med hur många dagar gruppen har kvar i rotation, och varje desarmering bli en kamp inte bara mot klockan utan mot hela krigstillvaron. Filmen blir också en slags mosaik – ofta subtilt kritisk – av det som sker i Irak.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men det allra bästa i Hurt locker är Bigelows känsla för film som en påtaglig yta. I filmtidningen Sight & Sound (09/09) nämnde kritikern Amy Taubin Bigelow som ett exempel på en regissör – vid sidan av exempelvis Claire Denis och Chantal Akerman – som arbetar med ett filmspråk fyllt av detaljer som ger en känsla av taktilitet. Hurt locker är i det avseende hennes mest lyckade film.

    Det gäller inte bara den ofta ryckiga handhållna kameran, eller de spionerande kameravinklarna, som ger scenerna en nerv – det gäller framförallt hur hon arbetar med ljud, ljus, slow-motion och närbilder. I filmens inledande explosion lyfter gruset långsamt från marken och rosten lossnar från ett bilvrak på ett sätt som fysiskt förmedlar kraften i tryckvågen.

    Den ständig närvarande ökensolen blir aldrig så påtaglig som när soldaterna i timmar väntat ut en krypskytt. Tiden som har gått markeras av den fina sanden i deras ansikten och deras spruckna läppar. De amerikanska soldaternas utsatthet får kött genom en kaskad av okända ljud i deras närmiljö. Och den dissonanta ton som ackompanjerar nästan hela filmen skapar spänning, men är också en slags tinnitus man kan tänka sig att bombexperter dras med.

    Avslutningsvis kommer Taubin med en annan viktig insikt: det som till synes är en rationell manlig ritual döljer bara det hysteriska sammanbrott männen i både LeDuffs bok och Bigelows film genomgår i en värld där patriarkala strukturer utmanas.

    I det avseendet har Bigelow inte bara gjort den bästa Irakfilmen hittills – utan helt suveränt ringat in en manlighet i kris.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X