Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Vykort från Utopia. Maktens Stockholm och medborgarnas stad Manifest att bygga på

URBANITET Ola Anderssons bok om stadsbyggande ligger rätt i tiden och har så slagkraftiga tankar att den kan bli det verktyg som Stockholmspolitikerna har saknat, skriver Rebecka Gordan.

(uppdaterad)

Vykort från Utopia. Maktens Stockholm och medborgarnas stad

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
179 s. Dokument Press

”För att kunna återinträda i stadens väv, måste dessa bostadsområden med andra ord anta den friska stadens egenskaper.” Orden är stadsbyggnadsaktivisten Jane Jacobs, året är 1961 och områdena de
projects, storskaliga sociala bostadsprojekt, som byggts i hennes hemstad New York.

Femtio år senare är Jane Jacobs ”friska stad” – med korta kvarter, butiker i bottenvåningen och hus i olika stil och ålder – ett utbrett mantra världen över. Visst dröjde det innan hennes upprop för den småskaliga kvartersstaden blev politikernas mål. Men när Stockholms stad i början av 1980-talet skissar på Södra stationsområdet finns visionen om ”stadsmässighet” med.

Stadsmässighet i bemärkelsen blandad kvartersstad alltså. Att den trafik- och funktionsuppdelade förorten också är urban finns det förstås ett par stycken som hävdar. Men till dessa förortskramare hör inte Ola Andersson. Essensen av hans nya bok kan snarare sammanfattas i Jane Jacobs mening ovan. Ola Andersson är en prisbelönt kritiker och arkitekt, nyligen utsågs hans flerfärgade radhus i Kärrtorp till Årets Stockholmsbyggnad 2011. Men det är inte byggnaders formspråk han analyserar i ”Vykort från Utopia”, utan huvudstadens markpolitik.

Annons
X

Innehållet har två karaktärer, dels är boken ett initierat manifest, dels en detaljerad historieskrivning av hur Stockholm blev till. Vi reser från Birger Jarls stadsplanelösa fästning, via högadelns omfattande rivningar under stormaktstiden till stadens roll som ledande markspekulant från sent 1800-tal.

Ett par årtionden senare övergavs den täta rutnätsplanen. Nu var det städer i parker som gällde, inte parker i stad. Resultatet blev förortsenklaver med begränsad befolkning. Varje område gestaltades som ett avslutat verk där ingenting kunde läggas till eller dras ifrån.

Men urbanitet kräver dynamik, skriver Ola Andersson. Marken i staden måste delas upp i enskilda tomter som ger utrymme för olika ändamål över tid. Dessutom behövs en allmän plats, alltså torg och sammanhängande gator, som delar in bebyggelsen i kvarter. Detta gemensamma rum är en förutsättning för såväl demonstrationer som främlingars möten, alltså i förlängningen demokrati.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I boken återkommer Ola Andersson flera gånger till den brittiska stadsplaneraren Ebenezer Howards (1850–1928) epokgörande idé om trädgårdsstaden – uppdelad i mindre enheter, åtskild av grönområden – som lade grunden till arkitekten Le Corbusiers ”hus i park”. Däremot nämner han märkligt nog varken Jane Jacobs eller hennes tankegods i dagens tappning, det som kallas nyurbanism. Jag vet inte om han tycker att begreppet är uttjatat, kanske har det dålig klang. Men ”Vykort från Utopia” hade vunnit på att beskriva också denna linje – och öppet visa släktskapet med den. För när vi äntligen kommer fram till slutmanifestet har hans recept både egen stringens och nyans.

    I dag betraktas Stockholms innerstad som en icke förnyelsebar resurs med närmast magiska drag. Men Ola Andersson avslöjar trolleriknepen och gör dem applicerbara på ytterstaden: Låt stadskärnans kvarter breda ut sig, och flyta in mellan folkhemmets förortshus. Låt medborgarna avgöra var staden ska byggas, inte ett fåtal grannar som idag. Skydda värdefulla grönområden, men ha mod att bygga i andra. Koppla samman isolerade enklaver, och lägg in gemensam allmän plats. Gör om ytterstadens motorleder till gator med trottoar och träd, ge tunnelbanan en ringlinje, erbjud även mindre aktörer tomter till skäligt pris. Eftersom stadens form bestäms av markens indelning har det glest villabebyggda Bromma kapacitet att i framtiden bli lika urbant som centrala Södermalm, eftersom områdena har samma sorts tomtstruktur.

    ”Stadsmässighet” har varit en modeterm sedan 1980-talet, men tolkas fortfarande som estetik, snarare än markpolitik. Därför har stödet för ett urbant stadsbyggande i den offentliga debatten kommit att bli ytligt, ogenomtänkt och verkningslöst. Det är ett tankeväckande inlägg som Ola Andersson bidrar med. Hans manifest ligger rätt i tiden, och är dessutom slagkraftigt nog att bli det verktyg Stockholmspolitikerna saknat för att gå från ord till handling.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X