Recension

Know your enemyManic Street Preachers - Know your enemy

Under strecket
SvD
Publicerad
Annons

Manic Street Preachers är ett enerverande band. De har egna baja-major med sig på festivaler. De har glansiga chinos, långa låttitlar och spelar pretentiös finlirrock. De är politiskt korrekta intill desperation - materialet från nya albumet presenterades första gången på Karl Marx Theatre i Havanna, Kuba med Fidel Castro som hedersgäst. Näst sista spåret heter Baby Elian och frågan på Let Robeson sing är ”can anyone make a difference anymore, can anyone write a protestsong?”.
Det roligaste med Manic Street Preachers är att deras gitarrist Richey James försvann en kväll under en USA-turné i februari 1995. Ibland rapporteras det att han setts någonstans i Skottland eller Latinamerika och Melody Maker gör då och då snyftreportage med baby-bilder på ett uppslag.

Två spår in på Know your enemy är man gråtfärdig av tristess och vill kräkas thanks to James Dean Bradfields anklagande stämma och textrader om att dricka havets skum. Då kommer plötsligt något som liknar bra, Intravenous agnostic. Sen följer singelspåret So why so sad, en Pet Sounds-frasig sak och jag ertappar mig själv med att peta på repeatknappen. Fantastisk låt, som finns i en fin Avalanches-remix på singeln. På Wattsville blues får Nicky Wire sjunga. Den stora frågan blir genast varför han inte alltid gör det. Problemet där är att Wattsville blues är en helt okej Blur- låt, men det är lite pinsamt att den är med här och inte på 13. Av samma anledning skulle jag föredra att Pet Shop Boys fått framföra Miss Europa Euro dancer, som också sätter sig på hjärnan. His last painting är ännu ett snyggt undantag som ska vara inspelad på första tagningen och alltså har klarat sig från nedslipning.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons