Annons
Recension

SnöstormenMångtydig rysk dystopi

Uppdaterad
Publicerad

Apokalypsen kommer från Ryssland. Under senare år har svenska läsare haft förmånen att få bekanta sig med en rad dystopiska, sci-fi-artade romaner från landet som Winston Churchill en gång beskrev som ”en gåta, inlindad i ett mysterium i en hemlighet”. Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” och ”Metro 2034” var isande skildringar av en mänsklighet som gjorde sitt bästa för att överleva i sviterna efter ett fullskaligt atomkrig, bosatta nere i Moskvas tunnelbana, och Nick Perumovs mörka fantasy (bland annat en fortsättning på ”Sagan om ringen”) har rönt stora framgångar. Vladimir Sorokin, som blev känd internationellt för romanen ”Blått fett”, erbjuder ett kanske litet mer finkulturellt alternativ.

Baksidestexten hotar med att detta är ännu en zombieroman, men lyckligtvis visar det sig att det bara är delvis sant. Huvudpersonen, den lättantändlige provinsläkaren Platon Iljitj Garin, är mycket riktigt utrustad med ett vaccin som skall rädda befolkningen i en avlägsen by från ”svartsoten”, en zombieepedemi från Bolivia, men detta avlägsna mål fungerar ungefär som den vita valen i Moby Dick. Det är resan som är det egentliga målet – och den store fienden är General Januari, det ryska vädret. En stormig vintereftermiddag lejer doktor Garin kusken Harkel för att göra den farofyllda resan till Dolgoje. Tillsammans reser de i Harkels ”självgångare”, ett slags vagn som drivs av femtiotalet ”småhästar”, hästar stora som rapphöns. ”Snöstormen” är full av sådana trivsamt surrealistiska överraskningar; är det inte småhästar så är det våningshushöga hästar, jättar eller hologramradioapparater. Boken är lika delar dystopi, urban fantasy, folksaga och Dostojevskij.

Annons
Annons
Annons
Annons