Recension

AdonisMångstämmig resa i det förflutnas labyrinter

Jens Liljestrand
Jens Liljestrand Foto: IDHA LINDHAG
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Det lundensiska studentlivet, med allt vad det innebär av nationsfester, föreningar och silluncher, får sig en rejäl kölhalning i Jens Liljestrands roman ”Adonis”. Eller i alla fall det manliga studentlivet. Det är Liljestrands första roman och hans andra skönlitterära bok efter novellsamlingen ”Paris–Dakar”, vars sju berättelser bjöd på en spännande dissekering av en mansroll i upplösning. ”Adonis” rör sig lite i samma spår, eller tycks åtminstone vilja göra det, även om de män som befolkar dessa sidor nog först och främst vill och bör ses som människor och inte bara som män – oavsett vad deras skapare har tänkt.

Ramberättelsen utgörs av en sommarstugefest, där killarna i studentkören Adonis – en så kallad dubbelkvartett – samlas för en återträff 15 år efter att det begav sig. Som upplagt för smärtsamma uppgörelser, sårande sanningar och uppslitande avslöjanden alltså. Men Liljestrand gör det tack och lov inte fullt så enkelt för sig, även om berättelsen också har sin beskärda del av den sortens ingredienser. Romanen utformar sig snarare till en mångstämmig forskningsresa i det förflutna. Vad var det egentligen som hände, och varför och hur? Någon riktigt enhetlig bild kommer inte att utkristalliseras – hur skulle det kunna göra det när så många olika människors minnen och upplevelser krockar och blandas med varandra? Minnet är ett skevt instrument och sanningen ett undflyende väsen.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons