Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Martin Jönsson: Mångfald så in i Norden

Häromveckan prydde The Economist sitt omslag med en hjälmförsedd viking och rubriken ”The Next Supermodel”. De tycker att fler borde titta på Norden, både när det gäller samhällsmodell, innovationskraft och kulturell kreativitet.

(uppdaterad)

The Economists bild av den nordiska kulturen för ett par tre decennier sedan var inte smickrande. Då var regionen ”kulturellt efterbliven” – och de få ikoner som trots allt kom fram bidrog bara till att ytterligare accentuera profillösheten.

I dag är det annorlunda. Tidningen räknar upp de kulinariska sensationerna på Noma, svenska musikproducenter i Hollywood, Tallest Man on Earth och hela det svenska deckarundret, från Larsson till Läckberg. Världen tittar på Norden och låter sig inspireras – ta bara David Finchers nya tv-serie ”House of cards”, som är tydligt färgad av serier som ”Borgen” och ”Brottet” – istället för tvärtom.

Det hela är ett ganska tunt skrapande på ytan när det gäller att hitta det bästa inom den nordiska kulturen, men det börjar bli intressantare när de resonerar om vad det egentligen är som hänt.

Annons
X

I grunden finns en svag egen identitet, i denna avkrok av världen. Men denna har bidragit till att nordiska kulturskapare dammsugit världen efter inspiration. En starkare mångkultur på hemmaplan har också bidragit till att fler hittat ett eget uttryck. Det är naturligtvis sant, men uppenbart också provocerande för vissa.

När författaren Katarina Mazetti i januari skrev krönikan ”Svårt att finna en riktig svensk” i Ica-Kuriren, och bland annat påpekade hur nästan all svensk musik i grunden är mångkulturell retade det upp horder av skribenter på rasistiska hetssajter. ”Den enda rent svenska folkmusiken är väl näverlur och kohorn”, skrev Mazetti, vilket bland annat fick SD-riksdagsledamoten Thoralf Alfsson (mannen som uppmanar fotsoldaterna att agera) att protestera på sin blogg. ”Jag såg dokumentären om Abba igår. Undrar om krönikören hade skrivit samma sak om hon även sett dokumentären.”

Abba är alltså svensk musik personifierad enligt Alfsson. Men det enda typiskt svenska eller nordiska med Abba var texterna, vars nödrim var så usla att de fick tårna att krulla sig, skriver The Economist. I dag finns det gott om nordisk musik som är lika gångbar internationellt, men som också har en tydligare och modernare nationell identitet. Ett av de bästa exemplen på det är norska Lindstrøm, som döpte låtarna på sitt senaste album med eklektisk dansmusik efter norska maträtter som Får i kål.

Journalisten Jan Gradvall tar upp just Lindstrøm som ett exempel på nordisk musikidentitet i en läsvärd krönika inför Nordic Music Prize, men betonar även han mångfalden. ”För väldigt många svenskar har hiphop blivit en viktigare och mer vital folkmusik än fiol och nyckelharpa” – och rötterna till den bästa musiken som görs här hittas lika ofta i bakgrunder i Somalia, Chile, Kurdistan, Iran och Serbien som i den amerikanska hiphopscenen.

Medvetenheten om rötterna, var de än finns, skapar en lokal prägel som möjligen kan kallas nordisk. Den ber inte längre om ursäkt. Kanske är det i det självförtroendet man på allvar kan tala om en nordisk, eller för den delen svensk, identitet. Inte hos de trångsynta mångfaldshatarna som kallar sig ”en Sverigevänlig folkrörelse”.

Senaste krönikorna på SvD Kultur

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X