Annons
X
Annons
X

Pelle Snickars: Många hinder återstår för digitala bibliotek

(uppdaterad)
Digital kultur: Analys

I den digitala sfären kolliderar förlagens och författarnas behov av kontroll och intäkter med bibliotekens uppdrag att förse medborgare med fri kunskap och information. Domen mot Googles bokskanningsprojekt tyder på att digitala bibliotek kommer att förbli en utopi.

UNDER STRECKET

Kommer drömmen om det universella digitala biblioteket bara att förbli en fantasi? Om nätet idag är det förflutnas slutstation och den plats där (nästan) all historisk kunskap ackumuleras, så verkar det nu möjligen vara slut med det – åtminstone när det gäller böcker. För en tid sedan delgav nämligen den amerikanska justisen sin fatala dom mot Googles famösa bokskanningsprojekt. Den under åratal framförhandlade kompromissen mellan Google, författare och förlag gillas inte.

Vad som kommer att hända är oklart, och domen är på många sätt nygamle vd:n Larry Pages mardröm. Det som en gång kallades Google Print var ju hans baby. För tio år sedan satte han sig på egen hand och skannade så många böcker som möjligt på en timme, vilket nog ingen bibliotekschef gjort. Han lyckades ganska bra, och efter det tog bokskanningsprojektet sakta form. Bibliotekssektorn skakade på huvudet; att skanna miljoner böcker var omöjligt. Men idag finns likväl 15 miljoner titlar digitalt inmatade och OCR-lästa. Googles bokservrar är stinna av litterära data, och inget nationalbibliotek kommer ens i närheten av deras digitala bestånd. Visserligen är tillgängligheten begränsad, och Googles gränssnitt fortsatt bökiga att använda. Men tre miljoner äldre böcker är fria att ladda ned för vem som helst, och därtill delar Google med sig av data i öppna API:er. Genom deras försorg finns i vårt nationella Libris-system tusentals gamla svenska böcker att läsa direkt på skärm.

Men nu kommer alltså detta bokskannande kanske att avstanna. Det juridiska maskineriet har aldrig gillat utopier, i synnerhet inte teknologiska sådana. Det gäller fildelning såväl som bokskanning. Lagen vill lika lite som förlagen ha ny teknologi eftersom den innebär förlust av kontroll. Det rättsliga systemet måste upprätthållas. Eftersom upphovsrättens default i princip alltid är nej, innebär det att ingen aktör någonsin kan skanna i industriell skala. Därtill är det per definition omöjligt att klarera så kallade herrelösa böcker. Författaren må ha varit död i ett halvt sekel och förlag gått upp i rök utan minsta spår – men rättigheterna kvarstår. Lagen går inte att dyrka upp, och British Library har (som ofta framhållits) uppskattat att 40 procent av deras bokbestånd därför förblir inlåst. Nästan hälften av boksamlingarna från 1900-talet kommer alltså inte kunna erbjudas medborgarna på webben förrän nästa sekel på grund av en bisarr lagstiftning.

Annons
X

Mot ovanstående scenario, som idag förlamar mycket av den globala bibliotekssektorn, har Googles bokskanningsprojekt utgjort ett slags korrektiv. Företagets stora insats för biblioteksvärlden har dels varit att man tekniskt visat att ett globalt digitalt bibliotek är fullt möjligt att realisera, dels att man töjt de förlegade juridiska system som kringskurit en alltför timid bibliotekssektor. Frågan har debatterats till leda, men faktum kvarstår att upphovsrättens vansinnigt långa skyddstider idag inte skyddar något annat än det juridiska systemet. Alla vet att det kommersiella värdet hos en uppemot femton år gammal kulturprodukt närmar sig noll. Givetvis finns det undantag, men 95 procent av all gammal kultur är lika pengamässigt värdelös som den är kulturellt värdefull för exempelvis bibliotek – om den tillåts existera i kulturell cirkulation.

Även om somliga biblioteksföreträdare idag är kritiska till Google, ska man inte glömma att skanningsprojektet startades 2005 som ett samarbete med några av de ledande amerikanska universitetsbiblioteken. I sin iver att organisera all världens information delade Google med sig av tekniskt ”know-how” till en bransch som visste lika mycket om böcker som den var usel på att skriva kod. Under några år plöjde Google ned ofantliga summor i sitt skanningsprojekt, belopp som det allmänna aldrig kunnat matcha.

Men även solen har förstås fläckar. På kuppen – och man kan verkligen tala om något kuppartat i sammanhanget – har Google förstås skaffat sig en bokmässig monopolställning där man till exempel helt sonika tagit sig rätten att tjäna pengar på allas vårt gemensamma kulturarv. Somliga anser att det är fult, och att det allmänna ska ta hand om bokarvet. Men om staten abdikerat och medlen saknas, så har Google-alternativet trots allt inte varit så pjåkigt.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att Google samarbetat med en rad europeiska nationalbibliotek talar sitt tydiga språk. Samarbetsformerna har sett olika ut, men priset har varit detsamma: reklam. Laddar man till exempel ned en pdf av den gamla turistguiden ”Handbok för resande i Sverige” (1838), får man vackert finna sig i annonser i högerspalt från Kelkoo, Tradera och Reseguiden.

    Att bygga ett digitalt bibliotek kostar förstås enorma summor, och domen mot Google kan på många sätt förstås som ett inlägg i en pågående diskussion kring det kommersiellas natur på nätet. Alla använder vi Google hela tiden – men ingen betalar. Men som bekant finns det inga gratisluncher. Samtidens nätbaserade, kommunikativa kapitalism kan därför inte längre mätas med analoga mått. Som företag erbjuder Google gratistjänster för att uppnå maximal trafikvolym, vilket i sin tur driver annonsförsäljning; det gäller Gmail och Youtube – liksom inskannade gamla böcker. Det är så Google tjänar alla sina pengar.

    För domare Denny Chin, som avgjort det aktuella målet, är det just denna aspekt av företagets skanningsprojekt som främst varit föremål för kritik. Egentligen har den juridiska processen gällt den slags förliknande överenskommelse som Google gjort med författar- och förlagsorganisationer, det så kallade Amended Settlement Agreement (ASA), i sin tur baserat på tidigare rättsfall och åratal av processande. Forna fiender har förhandlat, och med hjälp av några hundra miljoner dollar från Google trodde man sig ha hittat en lösning. Men som domare Chin skriver har frågan gällt huruvida ASA-överenskommelsen är ”rättvis, skälig och rimlig”, vilket han inte anser den vara.

    Även om digitalisering av böcker och skapandet av ett universellt digitalt bibliotek skulle vara en tillgång för många, går denna överenskommelse helt enkelt för långt, om man nu ska tro Chin. Dess implementering skulle innebära en framtida affärsmodell där Google fick en monopolliknande ställning och medges, som det heter i domen, ”significant rights to exploit entire books, without permission of the copyright owners.” För Chin är det alltså uppenbart att Google har, eller åtminstone är på väg att skaffa sig, kommersiell kontroll över både den kulturella allmänningen (äldre böcker), liksom inskannade herrelösa verk, trots att vare sig de eller någon annan kan ta sig denna rätt.

    Domen handlar i hög grad just om vem som ska ha den juridiska (och affärsmässiga) kontrollen över vad som ibland kallas den ”gula zonen” av inskannade äldre böcker, det vill säga de verk som existerar mittemellan grön ”public domain” med fri access, och den röda, upphovsrättsskyddade zonen av böcker som alltjämt finns att tillgå på marknaden. Hade ASA-överenskommelsen accepterats, hade Google i kraft av att de bekostar inskanningen tagit kommandot över denna diffusa digitala domän.

    Denny Chin har i olika sammanhang påpekat att en rad av hans invändningar hade kunnat undvikas om överenskommelsen haft en tydligare så kallad ”opt in”-klausul, där rättighetsinnehavare (lite förenklat) tillfrågats om det vill ha sina böcker inskannande eller inte. Frågan har som sagt diskuterats tidigare, och då liksom nu har Google hävdat att en sådan mer ordinär licensieringsmodell juridiskt skulle blivit alltför tungrodd. I korthet skulle juridik snarare än teknik ha karakteriserat projektet (med noll skannade böcker som förmodat resultat). Därtill skulle ”opt in”-klausulen inte kunna innefatta alla herrelösa böcker eftersom dessa de facto inte går att klarera. Domare Chins avslag innebär därför, som bland andra juridikprofessor James Grimmelmann påpekat, att vi nu på många sätt är tillbaka på ett slags nollikt status quo – ”orphan books won’t be available.”

    Även om liknelsen haltar något är de juridiska mekanismer som efterfrågats i bokskanningsmålet snarlika de som riktats mot Google i andra juridiska sammanhang, främst gällande mediekonglomeratet Viacoms stämningsansökan mot Youtube (som alltså ägs av Google). Om användare som laddat upp allsköns videomaterial på Youtube hade varit tvungna att fråga om lov först (i analogi till resonemanget ovan), ja då hade sajten aldrig existerat – och den digitala världen varit betydligt fattigare. Samma dystra princip gäller egentligen hela den användardrivna webb 2.0. Även om stora delar av den digitala ekonomin idag baseras på olika sociala medieformer är deras fundament minst sagt juridiskt bräckliga.

    Den juridiska dispyten kring Googles bokskanningsprojekt bör därför ses i ett större digitalt sammanhang. Frågan är om det ens är möjligt att tänka sig fri access till böcker – en grundbult för alla bibliotek – i den digitala domänen? Alla digitala ”lån” innebär ju att böcker kopieras. Om Google misslyckats, trots (eller kanske på grund av) att man erbjuder gratis (om än annonsfinansierad) access, hur ska då en anemisk bibliotekssektor lösa denna fråga?

    I den amerikanska debatten menar somliga att Googles bokskanningsprojekt visat på behovet av ett icke-kommersiellt, statsfinansierat digitalt bibliotek, ett ”Digital Public Library of America” – men även ett sådant initiativ kommer att hamna i samma paradox. Bokhistorikern Robert Darnton, som främst drivit denna fråga, menar att problemen går att lösa (oklart hur), och intressant nog lyfts det europeiska samarbetsprojektet Europeana ofta fram som förebild. Europeana är en nätportal där tusentals olika kulturarvsinstitutioner i Europa bidrar med material, och därtill fungerar mängder av EU-finansierade projekt som aggregatorer till sajten och slussar inskannat material till den.

    Europeana är en stark satsning på frammarsch, men initiativet kan förstås inte alls mäta sig med Googles finansiella och teknologiska muskler. Det stora problemet för biblioteks- och kulturarvssektorn idag är bristen på samarbetsformer med starka aktörer, och därför är domen mot Google ett bakslag. Om det exempelvis skulle vara juridiskt och politiskt accepterat att bibliotek och kulturarvsinstitutioner betraktade sig själva som ett slags leverantörer av kulturella rådata, som sedan kunde förädlas i kommersiell form, ja då skulle de också framstå som långt mer attraktiva för potentiella samarbeten. Men i en tid när biblioteken står inför ett veritabelt moment 22 när det gäller e-böcker, förefaller de nästan lika illa rustade att konfrontera såväl lagen som förlagsbranschen när det gäller digitalisering av de äldre bestånden.

    Möjligen innebär den pågående svenska upphovsrättsutredningen en öppning – men intresset ljuger aldrig. Mot förlagens och författarnas behov av kontroll och intäkter står bibliotekens uppdrag att på demokratiskt manér förse medborgare med fri kunskap, information och nöje. I den digitala domänen frontalkrockar dessa perspektiv; det gäller e-lån liksom större digitaliseringsinsatser. Drömmen om det digitala biblioteket kommer nog därför att förbli en utopi.

    Pelle Snickars
    är forskningschef på Kungliga biblioteket.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X