”Många fördomar om blyga barn”
IDAG SAMTAL Serien om blyghet har fått många läsare att höra av sig, lättade över att vi tar upp ämnet. Flera föräldrar är förtvivlade över skolans bemötande, andra gensvar handlar om hur paradoxalt avkopplande det kan vara för den som är blyg att stå på en scen.
Berättade om blyghet gjorde: Jessica Kolterjahn (10/11), Mikael Glännström (18/11) och Cecilia Vintetjärn (17/11). Längst till höger ett ordmoln med de vanligaste orden i läsarnas kommentarer.
I början av 60-talet befann jag mig som pianist i en svensk jazzgrupp i Paris. Vi blev lurade på en spelning och gruppen skingrades. Jag blev kvar några dagar och fick något enstaka engagemang.
En kväll kom jag ner på jazzklubben Le Chat Qui Peche i Quartier Latin. Jag ställde mig i ett hörn och lyssnade på en av jazzens stora, trumpetaren Chet Baker. Han spelade med bas och trummor. Det stod ett piano på scenen, men någon pianist syntes inte till. Plötsligt insåg jag att jag gått fram till scenkanten och nu hörde mig själv säga: Do you need a piano player? Jag fick en stenhårt värderande blick av trumpetlyrikern par excellence och fick sedan komma upp på scenen och spela.