Annons

Många bryter mot regeln om inre böjning

Publicerad

språkspalt | Söndag 14 december
Lättläst och underhållande - kan man använda sådana omdömen om en grammatik? Jo, om den i höst utgivna Svenska Akademiens språklära (presenterad i språkspalten den 21 sep av Olle Josephson) kan man säga så. Att den dessutom i allra högsta grad är språkligt allmänbildande gör inte saken sämre.
Jag hörde för några veckor sedan språklärans författare, Tor G. Hultman, tala om dess i viss utsträckning normativa inriktning, något som skiljer den från det av Akademien tidigare utgivna mycket omfattande och uteslutande deskriptiva verket Svenska Akademiens grammatik (1999). Han berörde då ett ”språkvårdsproblem”, som av allt att döma inte är något problem eftersom det så sällan uppmärksammas, nämligen frågan om den inre böjningen i ord som ingendera och varenda, vilka framför ett substantiv som har genus neutrum (t-ord) skall heta ingetdera respektive vartenda.
Varenda och ingendera tillhör båda gruppen så kallade adjektiviska pronomen, det vill säga pronomen som kan placeras som
bestämning till ett substantiv (ingen människa) men också användas självständigt (ingen). Dessa pronomen böjs som adjektiv (ingen/inget/inga), och i vissa fall blir det alltså aktuellt också med inre böjning som i fallen ingendera, ingetdera och varenda, vartenda.
Språkläran listar utöver dessa två ord ytterligare ett antal som skall ha sådan böjning. Många av dem är ord som slutar på -dera med betydelsen ”av två”, nämligen endera, ettdera; någondera, någotdera; vardera, vartdera och vilkendera, vilketdera. Dessutom skall ord som varannan, vartannat; var och en, vart och ett och var i kombinationen var plus ordningstal (var tredje gång, vart tredje år etc) böjas på detta sätt.
Många bryter emellertid mot regeln om inre böjning. Enligt språkläran är det inte alls ovanligt att exempelvis ettdera hållet blir ”endera hållet” - både i tal och skrift. Men för skriftspråket gäller att regeln bör efterlevas, åtminstone om man får tro språkläran. ”I vårdat skriftspråk bör neutrumformen [t-formen] användas”, får
vi där veta.

Det som är intressant i sammanhanget är att en utebliven inre böjning inte tycks utgöra något störningsmoment för läsaren. Jag måste erkänna att jag inte ens tänkt på den här växlingen förrän jag nu blev uppmärksammad på den. Är det månne så att utvecklingen i det här fallet redan hunnit så långt att vi är okänsliga för variationen? Att vi förhåller oss till den som exempelvis till växlingen mellan i dag och idag (båda korrekta enligt Svenska akademiens ordlista). Själv skriver jag i dag och reagerar inte längre när andra skriver idag. Kanske är det på samma sätt med den inre böjningen av adjektiviska pronomen. Även om jag skriver exempelvis vartannat år, studsar jag inte om någon annan föredrar ”varannat år”. Vad anser språkspaltens läsare?

Annons
Annons
Annons
Annons