Recension

Bring em inMando Diao - Bring em in

Under strecket
Publicerad
Annons

Ett av de allra största problemen inom musikindustrin i dag är att band och artister har extremt lite tid på sig att utvecklas och växa till sig. Talangen måste exploateras omedelbums innan det är för sent. För sent för vad?
Jag tänker på den här problematiken när jag lyssnar på Mando Diaos debutskiva, Bring em‘ in. Mando Diao är enligt många årets hottaste svenska band. I somras åkte de runt som en del av Kalas-turnén tillsammans med The Hellacopters, Thåström och Kent. En och annan menade att Borlänge-grabbarna sopade mattan med sina äldre konkurrenter.
Men så var det inte. Jag såg själv premiären. Mando Diao lät då, och låter nu, som ett begåvat band, men de låter också rätt ofärdiga. Ja, faktiskt direkt valpiga.
I intervjuer går bandet på hårt och sågar allt och alla. Det ger kul läsning, men blir lite pajigt när man sedan upptäcker att Mando Diao inte riktigt har täckning för sin hajp.
Lyssnar man med örat nära högtalaren kan man höra spår av alla möjliga band i Mando Diaos sötsalta blandning. Utgångspunkten är 60-talets garagerock, kanske till och med tidiga Rolling Stones. Sedan har bandet plockat lite här och där. En Doors-orgel slänger in en slinga, en Iggy-fras fläktar förbi. Men även nyare influenser dyker upp. The Strokes, som själva är som en vandrande musikalisk second hand-butik har tydligen gjort intryck på Mando Diao. Det är inte så oväntat. Mindre väntat är att gruppen stundtals låter som Atomic Swing.
Bring em‘ in är en godkänd debut. Spår som Sheepdog, Sweet ride och To China with love visar vad bandet är kapabla till. Men känslan av att Mando Diao skulle ha mått bra av att få vänta något år och mogna som låtskrivare finns där ändå.

Lyssna även på: The Nomads: Showdown 2: The 90‘s.

Annons
Annons
Annons