Annons

Fredrik Johansson:Måndag hela veckan med Aftonbladet

Irrelevansens brödraskap
Irrelevansens brödraskap Foto: Jonas Ekströmer/TT / TT NYHETSBYRÅN
Publicerad

På den socialdemokratiska kongressen för några veckor sedan fattades ett beslut om att ”det behövs ett regelverk som sätter stopp för vinstjakt i skola, vård och omsorg”.

Två saker kunde observeras. Dels att alla - från glödgad ideologisk vänster till gråsossar från pragmatisk kommunal verklighet - kunde leva med beslutet. Det blev inte särskilt mycket debatt, vilket tillskrevs klokskapen i de temagrupper som satts att jämka samman viljorna.

Dels kunde man konstatera att det konkreta förslag som Ilmar Reepalu presenterat i sin statliga utredning knappt refererades alls.

Annons

Alla kunde leva med en position som var abstrakt. Få ville störa den goda stämningen med ett förslag som var konkret.

På ett plan kunde detta beskrivas som att socialdemokraterna radikaliserat sin position - fokus vidgades från att bara gälla skolan till att nu handla om hela välfärdssektorn. Men i praktiken innebar det att man i många avseenden var tillbaka på ruta ett.

För det var den konkreta Reepaluutredningen - med i praktiken ett vinstförbud - som stört den goda stämningen och fått ledande kommunala företrädare att dra i nödbromsen när de insåg vilka konsekvenserna skulle bli lokalt.

Den som av ideologiska skäl stänger populära vårdcentraler och skolor blir helt enkelt inte återvald.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser gårdagens krönika av Aftonbladets numer Harvardbaserade politiska chefredaktör Karin Pettersson. Pettersson - men även den vänster hennes ledarsida representerar - har i princip övergått till att publicera exakt samma artikel. Gång efter gång efter gång efter gång.

Det är som filmen Måndag hela veckan. Fast med SSU:are i de ledande rollerna.

De retoriska figurerna kan variera något och ibland tillförs någon ny akademisk referens för att beskriva det tilltagande eländet, men i princip är det samma artikel.

1. Världen står inför stort elände.
2. Eländet beror på klyftorna.
3. Klyftorna beror på nyliberalism (eller ”dagens nyliberala konsensus” som Pettersson menar råder).
4. Walls Street/Storföretagen bestämmer.
5. Detta kommer att/riskerar att leda till fascism.
6. Vänstern måste formulera ett program som möter denna utveckling.
7. När man väl formulerar detta program kommer människor överge högerpopulismen och ansluta sig till breda folkliga rörelser.
8. Betydande samhällelig harmoni infinner sig.

Problemet är att detta vänsterprogram aldrig konkretiseras. Vad är det som ska göras? Det är som en evig cliff-hanger.

Detta hindrar inte Pettersson att vecka ut och vecka in publicera i princip samma artikel. När man väl nått punkt åtta är det bara att sätta nytt papper i maskinen och börja på punkt ett igen.

Elände - Klyftor - Nyliberalism - Wall Street - Fascism - Vi måste formulera ett program - Då löser sig detta.

Och sedan om igen. Måndag hela veckan.

Även den vikarierande chefen för ledarsidan följer i sin chefs fotspår. Med den eleganta återhållsamhet som blivit hans stilistiska signum, ställer Anders Lindberg idag ett antal retoriska frågor:

”Skulle SD ha varit möjliga om Fredrik Reinfeldt inte hade ökat klyftorna kraftigt samtidigt som han drog ner A-kassa och sjukförsäkring?

Hur många röster hade Jimmie Åkesson fått utan Fas 3, cancersjuka som tvingades arbeta och en urholkad välfärd?

Var det i själva verket ett kallare Sverige som ledde till rasismens parlamentariska genombrott - och inte tvärtom?

Det får vi aldrig veta. Men många av de som valde att lägga sin röst på SD drabbades hårt av högerns politik. Hopplösheten och utanförskapet växte under de borgerliga åren.”

Man kan reagera på fräckheten. På bristen på insikt om dynamiken i migrations- och segregationsfrågorna. På oförmågan att förstå utvecklingen under åren kring den mycket säregna hösten 2015. På Lindbergs egen roll som självutnämnd inkvisitor inför varje ifrågasättande av den drivna politiken.

På hur alla - inklusive Aftonbladets ledarsida - till slut svängde i migrationsfrågan. I den artikel som motiverade tidningens 180-graders omsvängning var huvudförklaringen att Angela Merkel misslyckats att få gehör för sin linje i EU. En elefants inte helt värdiga försök att diskret retirera ut ur glasbutiken.

Men det centrala är bristen på program. På en egen positiv idé av vad som ska göras.

”Socialdemokratin behöver formulera ett annat svar. De måste kunna visa på genomtänkta reformer för ökad sammanhållning och mindre klyftor. Och våga genomföra en politik som faktiskt utjämnar skillnader på riktigt - även när det blåser motvind.

En viktig del är att återigen politisera de frågor som borgerligheten har fått bort från dagordningen. Och att visa på politikens möjligheter.

Ett exempel är skatterna.”

När dessa ”politikens möjligheter” ska visas refererar Lindberg - naturligtvis - Thomas Piketty, men förblir svävande och abstrakt.

Det ”ett annat svar” som ska formuleras, formuleras i alla fall inte den här gången. Heller.

Det är också slående att både chefen och hennes tillförordnade förbigår det som alla andra kan se, dvs vad som händer när det program de efterfrågar faktiskt formuleras.

Det gäller i Sverige med Reepaluutredningen.

I veckan varnade företrädare för fackliga organisationer i välfärdssektorn för att det skulle bli kaos om den genomfördes. Det är helt enkelt praktiskt omöjligt för kommuner och landsting att ta över dessa verksamheter. En kollaps är ingalunda osannolik.

Det är denna kommunala verklighet som drev den socialdemokratiska kongressen från konkretion (Reepalu) till abstraktion (”stoppa vinstjakten”).

Men det gäller även på skatteområdet. Sverige har redan världens högsta marginalskatter, som betalas av högst vanliga yrkesgrupper (som civilingenjörer, sjuksköterskor etc).

En nyinförd förmögenhets- eller arvsskatt (ett annat populärt förslag när vänsterprogrammet konkretiseras) skulle vara en statsfinansiell nullitet, samtidigt som det skulle driva ut investeringar och entreprenörskap ur landet.

Förmögenhetsskatten är ett mycket representativt vänsterförslag - kraftfullt i sin abstrakta formulering, omöjligt att genomföra när det blir konkret och utan statsfinansiell relevans.

Det är även intressant att dessa evighetskrönikor sällan nämner den vänster som internationellt faktiskt formulerar det program som de efterlyser. En Sanders i USA, en Mélenchon i Frankrike eller en Corbyn i Storbritannien

Där formulerar en ideologiskt skolad vänster ett program med stor konkretion. Medborgarna är inte intresserade. Och den påverkan på högerpopulism som ett formulerat vänsterprogram förväntas ha synes högst marginell.

Detta är vänstern idag. Ett irrelevansens brödraskap.

Antingen är man - som Aftonbladets ledarsida - irrelevant för att man inte går från det abstrakta till det konkreta. Eller så blir man irrelevant på riktigt - som Reepalu och Corbyn - när man verkligen gör det.

Hur man än vänder sig sträcker sig irrelevansens landskap till horisonten.

Karin Pettersson avslutar denna veckas variation på det eviga temat:

”Jag tror inte egentligen att människor längtar särskilt efter vare sig rasister eller mittenliberaler. Och det positiva sättet att tolka framgången för Obama och Macron är att människor inte alls bara proteströstar till höger, utan också är beredda att pröva andra alternativ.

Bara någon orkar erbjuda det.”

Att vänstern inte kommer orka är uppenbart. Inte minst om man läser Aftonbladets ledarsida.

I krönika efter krönika efter krönika efter krönika efter krönika efter krönika...

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons