Annons
X
Annons
X

”Man måste kämpa för pengar till kulturen”

I förra veckan kom besked om att tjänsterna på Västerås Sinfoniettas skärs ner. Patrik Ringborg, som skrev en uppmärksammad text om orkestern i SvD i höstas, kritiserar här Västmanlandsmusikens ledning.

Tjänsterna i Västerås Sinfonietta blir färre.
Tjänsterna i Västerås Sinfonietta blir färre. Foto: Jonas Bilberg

Kulturdebatt

I höstas hotades Västerås Sinfonietta av nedläggning. Vi var många som protesterade mot detta. Nu ska den orkester vi trodde var räddad användas för besparingar för hela Västmanlandsmusikens räkning. Jag – och förmodligen många andra svenskar i förskingringen – har trott att Sverige är medbestämmandets förlovade land och en plats där en lyhördhet gentemot de anställda är en självklarhet och speciellt så i konstnärliga verksamheter. Nu förundras jag över den ledarstil som tycks härska i Västerås, över beslut som ensidigt drabbar Sinfoniettans duktiga musiker och över att man från politisk sida inte sätter stopp för dessa missförhållanden.

I min artikel i Svenska Dagbladet i oktober ville jag förklara dels varför kultur i allmänhet är något livsviktigt, men också jämföra situationen för Västerås Sinfonietta med den för statsorkestern i Kassel, vänort till Västerås. Nu omnämns denna artikel i en intervju i VLT med Västmanlandsmusikens högste chef, Dag Celsing. Några citat ur denna sorgliga text vill jag kommentera.

**”Jag tror att lite mer pengar skulle betyda väldigt mycket för kulturområdet, men det är politikernas sak att besluta om.”
**

Annons
X

Ja, men det är ju Dag Celsings sak att kämpa för detta och inte bara administrera de medel som finns! Det regnar inte manna över teatern och orkestern i Kassel heller. Med vår direktör i spetsen kämpar vi oupphörligt för att behålla våra anslag eller att få utökade medel. För orkesterns verksamhet med funktionshindrade barn och de allra yngsta har vi fått dessutom fått nya anslag även från de politiker som ansvarar för skolan och för sociala frågor.

”Vi har en viktig uppgift att genom kulturen bidra till integrationen och vi behöver lyssna till våra nya medborgare och vilken musik de vill uppleva.”

Att antyda att flyktingkrisen skulle vara ett skäl till för att minska Sinfoniettans tjänstgöring är oanständigt med tanke på att planerna att lägga ner Sinfoniettan började saluföras av Dag Celsing redan innan strömmen av flyktingar till Sverige tilltog. Och om inte flyktingkrisen avses: behovet av mångfald i Sverige fanns redan 2013, när det beslutades att utöka Sinfoniettas tjänstgöring. Den klassiska musiken, i Västerås med Sinfoniettan i spetsen, är en del av den kulturella mångfalden. Redan i den regionala kulturplanen 2014 ströks sedan en mängd meningar om orkestern som ingått i tidigare kulturplan. Om det skulle vara så att nyanlända vill uppleva annan musik än den Sinfoniettan erbjuder (vilket också antyds), så kan och får detta inte vara ett argument för att minska orkesterns tjänstgöring.

I Tyskland talas klarspråk på ett annat sätt än här. Teaterledningen i Kassel har fått en skrivelse där vi utan omskrivningar uppmanas att spara en viss summa pengar på grund av det ständigt ökande antalet flyktingar från krigshärjade regioner. Och självklart har vi förståelse för detta. En ledning för en kulturinstitution får aldrig ignorera medmänsklighet. Och självklart spelar vi speciella konserter för de nyanlända i Kassel och bjuder in dem till teaterns föreställningar.

Men samtidigt vet vi en sak: Det som raseras när en orkester läggs ned eller när kompetenta musiker tvingas sluta för att lönen inte längre räcker till för att leva på tar årtionden att bygga upp igen. Därför måste vi spara på annat håll. Till kulturministern i delstatsregeringen skrev jag ett brev som undertecknades av delstatens tre teaterchefer och tre musikchefer och vi lyckades få ett tioårigt lokalt avtal med garanti mot nedskärningar i orkestrarna, både gällande personalstyrka och lönegrad.

Det skulle inte förvåna mig om det dåliga sociala klimatet i Västerås konserthus och nedskärningen i tjänstgöring gör att musiker väljer att lämna Sinfoniettan.

”Den symfoniska musiken kommer att spelas åtminstone i hundra år till.”

Som chef för Tysklands äldsta orkester, grundad 1502, chockerar det mig att en chef för ett konserthus antyder att den symfoniska musiken kanske kan komma att sluta spelas om hundra år. Om Beethoven då inte spelas längre, tror Dag Celsing att de andra klassiker han nämner i intervjun (Shakespeare och Thomas Mann, död 1955), också kan komma att saknas i vår kulturs skattkista om hundra år? Vad finns då kvar?

”Det är olyckligt för de individer som kommer i kläm.”

De individer som kommer i kläm av att Sinfoniettans verksamhet reduceras är invånarna i regionen. Förskolebarn, skolelever och vuxna i alla åldrar som med ett slag förlorar en sjättedel av orkesterns konserter och uppsökande verksamhet. Här har Dag Celsing rätt. Det är mycket olyckligt.

Annons

Tjänsterna i Västerås Sinfonietta blir färre.

Foto: Jonas Bilberg Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X