X
Annons
X
Recension

The house that Jack built Man mår illa av Lars von Triers utdragna griserier

Med ymniga nazireferenser och stora mängder våld vill Lars von Trier chocka borgerskapet med ”The house that Jack built”. För åskådaren går det inte att vinna: lämna salongen i vredesmod eller sitt kvar och ha tråkigt – von Trier är ändå den som plockar poäng i provokationsspelet.

Matt Dillon som den vankelmodige husbyggaren Jack. Foto: Nordisk Film
Läs mer om Nya filmer

I Dantes komedi vandrar diktaren med sin kollega Vergilius som ledsagare, först nedåt genom Helvetets nio kretsar, hemvist för alla sorters pina och tortyr, för att sedan vända uppåt och bestiga Skärseldsberget, mot Paradiset och ett kärt återseende med den dyrkade Beatrice. I Lars von Triers nya seriemördarskräckis, där Matt Dillon är den allt annat än botfärdige syndaren och vankelmodige husbyggaren Jack, och där den nyss avlidne Bruno Ganz gör den desillusionerade ciceronen ”Verge”, färdas man i en enda riktning: ner mot den infernaliska avgrunden.

Och någon Beatrice syns inte till. Vilket kan sammanhänga med det faktumet att Jack inte hyser några ömma känslor för någon av de kvinnor som kommer i hans väg. Nej, i stället har han ihjäl dem under sadistiskt plågsamma former: med en domkraft, med sina bara händer, med jaktgevär, med kökskniv – ja, på alla möjliga sätt, helt enkelt. Ser han en gammal tant gå längs landsvägen, så kör han ihjäl henne av ren princip, trots att han då måste vända bilen och göra sig en massa extra besvär. Och har hans mordoffer barn, så mördar han dem också. Han gör det lika beslutsamt som han som liten pojke klipper benet av en ankunge i en av många återblickar.

Jack hyser inte några ömma känslor för någon av de kvinnor som kommer i hans väg – i stället har han ihjäl dem under sadistiskt plågsamma former. Här Sofie Gråbøl i rollen som Lady 3.

Foto: Nordisk Film Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X