Man hade helst sett ett bemötande i sak

Även populärvetenskap måste bygga på kvalitet och pålitlighet vad gäller fakta. Det är ledsamt att de som ställt sig kritiska till Sverker Sörlins idéhistoriska böcker nu, efter Augustpriset, framställs som fantasilösa akademiker och Chronschoughare, sammanfattar Tore Frängsmyr debatten.

Under strecket
Publicerad
Annons

Debatten om Sverker Sörlins europeiska historia reser en rad frågetecken om vetenskap och populärvetenskap. Samtidigt ger den en betänklig bild av det intellektuella samtalet i dag.
Sörlins tvåbandsarbete ingår i läromedelspaket Europas idéhistoria, där det skulle fylla luckan mellan Ronny Ambjörnssons böcker om antiken och medeltiden och Nils Runebys antologi om 1900-talet. Sörlins arbete har länge varit efterlängtat, eftersom vi saknat en bra kursbok för denna period. Innan en lärobok införs på kurslistan, måste innehållet granskas. Vid vår institution läste 13 lärare (de flesta yngre) var sina avsnitt men gjorde tummen ned. Motiveringen var bland annat att arbetet var för omfattande och kaotiskt, det innehöll för många namnuppräkningar och för många sakfel. Ungefär samma slutsatser drog man vid institutionerna i Stockholm och Göteborg.
Jag kan inte inse att studierektorerna vid dessa institutioner på något vis handlat felaktigt, vilket har antytts. De måste rimligen värna om vetenskaplig (och
populärvetenskaplig) kvalitet, när de utväljer kursböcker för sina studenter.

Annons

Studierektorn i Stockholm, Bosse Holmqvist, har dessutom sammanställt en lista på 25 sidor med ”felaktigheter” (sakfel, inadekvata beskrivningar, sammanblandning av läror och teorier, tvivelaktiga slutsatser, onödiga värdeomdömen etcetera). I sitt första svar säger sig författaren vara ”ödmjuk” och accepterar både det ena och det andra i Holmqvists kritik. I sitt andra svar, med Augustpriset i ryggen, anslår han en helt annan ton och beskriver Holmqvist som en modern Chronschough.
Det är ledsamt med en sådan attitydförändring. Man hade helst sett ett bemötande i sakfrågorna. Augustpriset utdelas av en grupp glada amatörer och kan aldrig likställas med någon kompetensförklaring. Juryns ordförande medger att man inte granskat böckernas innehåll men anser att de var ”trevligt skrivna”.
Det allmänna försvaret från författaren och förlaget har varit att Sörlins arbete kommer med nya, djärva perspektiv som gör kollegerna inom
ämnet idéhistoria ”frustrerade”. Ingen vill förneka att det kan finnas en del nya perspektiv i detta arbete, och jag tror helt visst att hans kolleger med glädje skulle ta detta till sig. Frågan är hur dessa nya perspektiv skall beskrivas. Allting nytt är inte automatiskt bra i sig. Samtliga kritiker har påpekat att stoffet blivit orimligt stort och därför svåröverskådligt. Att lägga till nytt material är inte detsamma som att arbeta in det i framställningen. Att dra långa utvecklingslinjer och hoppa mellan århundraden kan ge spännande läsning, men hoppandet kan också bestå av lösa associationer och spekulativa samband som inte bygger på empiriska hållpunkter.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons