Annons

Thure Stenström:Man blir aldrig färdig med Stendhal

JAGETS MASK. Bakom pseudonymen kunde den franske författaren Stendhal både gömma sig och leva ut möjlig­heter som livet förvägrat honom. Det finns stora likheter mellan Stendhals pseudonymbruk och Kierkegaards.

Uppdaterad
Publicerad
Stendhal, porträtt av Olof Johan Södermark, 1840.
Stendhal, porträtt av Olof Johan Södermark, 1840. Foto: AOP

Man blir aldrig färdig med Stendhal! skrev Paul Valéry, och något kan det ligga i detta. Idol för allsköns nutida postmodernister men förargelseklippa för dem som vill veta vem han är, står denne motsägelsefulle författare som en portalfigur i fransk litteratur på gränsen mellan romantik och realism. Om Henri Beyle som år 1814 antog pseudonymen Stendhal sedan mest var romantiker eller realist, därom tvistar de lärde. Var och en som läst de två stora romaner, på vilka hans berömmelse huvudsakligen vilar, ”Rött och svart” (1830) och ”Kartusianklostret i Parma” (1839) tycker nog att vi står inför ett av litteraturhistoriens stora mysterier. Ty hur märkligt det än kan låta, har ju Stendhal med dessa böcker vunnit sin enastående klassikerstatus på att − inte kunna skriva! Det är en bedrift som inte många andra ryktbara författare gått iland med. De båda romanerna om Julien Sorel och Fabrice del Dongo illustrerar eftertryckligt dilemmat. Stendhal visar sig oförmögen att komponera en roman. Vad han åstadkommer är på sin höjd en rörig mosaik av enskilda scener och ögonblicksbilder. Och hans karaktärer är inga levande varelser utan liknar snarare, som Sainte Beuve uttryckt det, genialt konstruerade automater. Handling finns inte, något mer gripbart program knappast heller. Men sensationer och äventyr radar upp sig utan nämnvärd styrsel som i den sämsta gottköpslitteratur.

Stendhal, porträtt av Olof Johan Södermark, 1840.

Foto: AOP Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons