Hasse Alfredson och Tage Danielsson redo att kasta paj 1967.
Hasse Alfredson och Tage Danielsson redo att kasta paj 1967. Foto: Aftonbladet/TT

Mammas och pappas skratt smittar fortfarande

I teorin åldras humor aldrig väl. Däremot har den en tendens att göra det alldeles utmärkt i praktiken konstaterar Andres Lokko med anledning av den nya Hasse och Tage-filmen.

Publicerad

I en essä för The New Yorker 2008 (”Dead man laughing”) rannsakar den brittiska författaren Zadie Smith sin egen relation till humor genom sin pappas passionerade kärlek till Monty Python och den av livet så ansatte brittiske komikern Tony Hancock.

Den ögonblickliga reaktionen – alltså skrattet – fungerar som den enda värdemätare humor egentligen behöver. Humor som konstform blir undantagslöst recenserad i realtid och kräver, rent historiskt, sällan utrymme för eftertanke. Skrattar mottagaren så är humoristens uppdrag utfört. Vad någon långt senare anser om varför man brast ut i skratt är fullständigt egalt. Men vad Zadie Smith utforskar är sanningshalten i humorns ursprungliga funktioner. Vad skrattar vi egentligen åt när vi i vuxen ålder återser de komiker vi växte upp med? De som formade vad vi kanske fortfarande tycker är roligt. Och hur skrattar vi?