X
Annons
X
Recension

Priset på vatten i Finistère Malmstens lovsång till frihet och oberoende

I sin nya bok Priset på vatten i Finistère befinner sig Bodil Malmsten vid världens ände - fin de terres - på platsen ”där jorden tar slut i Europa”. Den är nu hennes plats i världen, hon har hittat den ”bland miljarder platser som är någon annans...”. Det är en annorlunda bok av författaren. Avklarnad och anspråkslös är den en metaroman, en dagbok, en tänkebok, en trädgårdsbok och en bok om att göra sina val. Adjö, Bostadsrättsföreningen Perstorpsplattan vi ses aldrig mer, skriver hon och åker dåraktigt glad med gasen i botten på autobahn, mot världens ände. Vid Maastricht tar hon upp psalm 521, ”Morgon mellan fjällen”. Det kan man inte tänka sig Peter Ett-år-i-Provence Mayle göra. Man kan inte heller tänka sig någon av författarna till någon av alla dessa kladdigt sinnliga böcker om trädgårdar som ständigt utkommer plötsligt ta upp en diskussion om rasism och Göteborgskravaller. Men sådant sker i den här boken som visserligen handlar om Finistère men lika mycket om att välja ett uppbrott och finna en frihet. Få kan som Bodil Malmsten lägga ansiktet mot asfalten och myllan och receptivt suga in, eller nosa reda på var samtiden befinner sig. Eller var ett diktarjag befinner sig i sin utveckling. Bäst har hon gjort det i raden av, på biblioteken tummad och sönderläst, lyrik. Hon rör sig till synes enkelt mellan bråddjupen i diktsamlingar som ”Nefertiti i Berlin” och ”Inte med den eld jag har nu”, och klassiker som de tidiga ”Damen det brinner” och ”Paddan och dvärgen”.
De litterära uttrycken skiftar och befinner sig i genrernas gränsland, positionen är tillsammans med författare som Kristina Lugn, Sonja Åkesson eller dramatikern Staffan Göthe. Det svajar, därför att det ska svaja, det är skillingtryck, schlager, schablon, Beckett, folkhem i Norrland, Gärdet, Vällingby. Det är makt och det är vanmakt, och det är ilska över sakernas tillstånd hemma och i världen. Om den här boken är en kärleksförklaring - till platsen, till trädgården, den första egna - så är den ännu mer en fullständig lovsång till frihet och oberoende. Det skulle kunna förvandlas till banalitet och klyscha. Men det är en sympatisk och mänsklig attityd, ett försök att gestalta ett förhållningssätt till paradiset. Men författaren skildrar inte en fransk lustgård, utan ett sätt att vara och då återkommer motiv från tidigare böcker av Bodil Malmsten. Men det har inte med platsen att göra utan med livet.

I betydligt mildare tappning återfinns frågor om skuld och skam, otillräcklighet och vanmakt inför tillvaron som den blivit i det ”forna fosterlandet”. Här görs räkningen upp med landet lagom som svikit sina folkhemsideal, en socialdemokrati som varken är social eller demokratisk. Det förmedlas med igenkännbart snabba associationer, impulsiva grepp och avvägda impressioner. Omisskännlig är också blandningen av litterära och dagsaktuella hänvisningar. Det är en bok som svävar mellan melankoli och rapphet och inte saknar komiska poänger. Respektlöst och roligt är de språkliga intermezzon som uppstår och som också visar att den här boken skiljer sig från de flesta tidigare böcker i det att den i någon bemärkelse handlar om trädgård, särskilt då den egna. Det otuktade förhållningssättet är själva nerven.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X