Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

La Gioconda Malmöoperan bjuder på magnifik passion

Inramningen är stram – känslorna desto starkare. Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke-Møller iscensätter en magnifik ”La Gioconda” med goda sångarinsatser, skriver Karin Helander.

Dansarna Susanne Grinder och Frans Ulrik Birkkjaer med Malmöoperans kör i ”La Gioconda”.
Dansarna Susanne Grinder och Frans Ulrik Birkkjaer med Malmöoperans kör i ”La Gioconda”. Foto: Malin Arnesson
Scenvåren 2017

La Gioconda

Genre
Opera
Regi
Staffan Valdemar Holm
Medverkande
Paulo Ferreira, Géraldine Chauvet, Insung Sim, Elena Mikhailenko, Fredrik Zetterström m fl.
Var
Malmöoperan
Koreografi
Tim Matiakis

Musik: Amilcare Ponchielli. Libretto: Tobia Gorrio (pseudonym Arrigo Boito). Dirigent: Alberto Hold-Garrido. Scenografi & kostym: Bente Lykke Møller

Malmöoperan bjuder generöst på den sällan spelade 1800-talsoperan ”La Gioconda” av Ponchielli, med musik svallande av passion, offer, svek och hämnd. Den associerar till Verdi, föregår Puccini och har drag av praktfull grand opéra. Men är mest känd för ”Timmarnas dans” (med melodi som Cornelis Vreeswijk lånat till ”Brev från kolonien”). Malmöoperans orkester klingar italienskt under ledning av Alberto Hold-Garrido.

Den invecklade historien bygger på ett skådespel av Victor Hugo och utspelas i Venedig. Sångerskan Gioconda älskar den landsförviste fursten Enzo. Han återser sin ungdomskärlek Laura som är gift med Alvise, ledare för inkvisitionen. Kärleken blossar upp och de hotas till livet. Gioconda, som står i tacksamhetsskuld till Laura, går i döden för deras kärlek. Venedig är en diktatur och Barnaba, en av inkvisitionens spioner, förälskad i Gioconda, är styckets skurk.

”La Gioconda” kräver goda sångare och i Malmö har man främst satsat på internationella artister (i dubbla lag). På premiären sjöngs Enzo av tenoren Paulo Ferreira, med en bärig röst av glöd och längtan. Mezzosopranen Géraldine Chauvets Laura är elegant intensiv och basen Insung Sims Alvise förkroppsligar hur hotad heder kan vara livsfarlig under den verserade ytan. Sopranen Elena Mikhailenko behärskar den temperamentsfulla Giocondas register; impulsiviteten, hennes uppoffrande kärlek, också till den blinda modern (som görs mycket fint av Maria Streijffert), den olyckliga kärlekens faser och fasor, vankelmodet och utsattheten. Fredrik Zetterström är utmärkt som Barnaba och lånar drag från tidigare roller; den ondskefulle intriganten Jago i Verdis ”Otello” och den lystet maktfullkomlige Scarpia i Puccinis ”Tosca”.

Annons
X
Fredrik Zetterström som Barnaba och Elena Mikhailenko som Gioconda. Foto: Malin Arnesson

Bente Lykke Møllers scenografi är stram och konsekvent. Hon har smällt upp en enorm fondvägg långt fram på scenen. Spelytan begränsas till en smal remsa, sångarna kommer mycket nära salongen. Den visuella inspirationen är italiensk film från svartvit neorealism till Fellini. I första och sista akten är den monumentala väggen tungt tryckande blygrå med farligt svarta öppningar att gömma sig eller spionera i. Andra aktens vita vägg är en fartygssida, i små runda hyttfönster syns matroser. Vid skeppet råder maskerad, alla har till förväxling och förblandning vita sjömanskostymer. För tredje aktens palats är väggen av guld, festkostymerna går i guld, gult och svart och ett virtuost klassiskt, tyllvitt balett-pas de deux dansas som exklusiv underhållning. Det är maffigt och magnifikt.

Staffan Valdemar Holms regi renodlar och tydliggör kontraster mellan yttre förtryck och inre känslostormar, mellan snyggt grupperade folkscener och personrelationer. Och lägger till några oförmodade danssteg, ett par försynta hyss och en glimt i ögonvrån, tills tragedin skruvas åt genom Giocondas offerdöd.

Annons

Dansarna Susanne Grinder och Frans Ulrik Birkkjaer med Malmöoperans kör i ”La Gioconda”.

Foto: Malin Arnesson Bild 1 av 2

Fredrik Zetterström som Barnaba och Elena Mikhailenko som Gioconda.

Foto: Malin Arnesson Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X